En häpnadsväckande rolig app!
Jag följer Svd:s serie om manlighet och vet inte vad jag ska tycka. I dagens tidning möter vi en allvarlig ung man som försöker manövrera mellan olika ideal (Länk):
Vi befinner oss i en hyresrätt i Hägersten. I lägenheten bor Manne Forssberg, född 1983, tillsammans med sin fru och deras dotter.
21 år gammal skapade han debatt när skrev boken ”Kukbruk: en bok om kärlek, känslor och kön för unga killar och andra undrande”. Hans engagemang föddes emellertid redan 1998. På den tiden ville han omforma mansrollen.
– Jag var för separatistisk i mitt synsätt och tänkte att män behövde manliga förebilder. Nu vill jag hellre att mansrollen förgörs.
Längre fram beskriver han arbetsfördelning och maktförhållande i familjen och jag anar att Manne ställer stora krav på sig själv.
Visserligen sköter han de flesta hushållssysslorna och lagar all mat medan hustrun tar hand om ekonomin. Visserligen delar de lika på ansvaret för dottern. Men ändå. Tittar man närmare visar det sig att hon köper barnkläderna, hon är projektledaren och organisatören, hon sköter relationerna med gemensamma vänner och fungerar som familjens ansikte utåt.
För mig framstår det som om kvinnan intar en tydlig ledarroll. Ändå är han inte nöjd:
– Det visade sig att vi kanske inte var jämställda i samma utsträckning som jag trodde.
Det är nog pressande att försöka leva upp till bilden av att vara “den nye mannen” och jag tror att en del av ansträngningarna är lika påfrestande för honom själv som för omgivningen. Kanske är jag överkänslig mot den här formen av godhet och reagerar med misstänksamhet mot män som ser sig själv som föredöme.
Vi ser att dagens mansroller (obs plural!) förändras – en del av oss är otåliga och andra oroliga över att vi inte vet vad som kommer efter. Men vad menar Manne med att förgöra mansrollen? Gäller det alla roller? Kan vi tänka oss ett socialt liv där vi inte styrs av några konventioner och förväntningar? Finns det inte en risk för att vi romantiserar jaget och hamnar i någon form av essentialism?
Manne är kritisk mot separatism (det är jag också) men innebär det att han tycker det är OK att 95 % av pedagogerna i förskola och de tidiga skolåren är kvinnor? Om vi antar ett utopiskt perspektiv spelar ju inte lärarens kön någon roll. I praktiken är separatismen redan genomförd fast som kvinnligt modell.
Det finns andra dimensioner i sociala relationerna än förebildlighet. Kanske borde Manne fundera över skaffa en liten gnutta svalande likgiltighet i förhållande till sin mansroll? Den kommer antagligen att förändras utan att han gör själva omgörningen till ett projekt som riskerar att framstå som olidligt pompöst.
Jag skulle kunna ta mig själv som exempel.
Idag finns jag i olika färger och former
Det är inga stora fel på de nuvarande, men vi växer och den nya lärarutbildningen på Malmö högskola ställer höga krav på oss lärare. Sprid gärna!
Lektor:
Professor pedagogik:
Professor barn- och ungdomsvetenskap:
Utsikt från hörsal
Wanås är fantastiskt och jag älskar att återkomma till skulpturparken efter några år. En del objekts har åldrats i skönhet. Andra har raserats av fallande träd. Ibland tror jag att jag själv förändrats och ser verken på ett nytt sätt.
Jag gillar raden av fruktträd och Yoko Onos uppmaning att skriva ner våra önskningar på lappar som vi hänger upp i grenarna. Vi blir först generade och försöker distansera oss från situationen. Sedan grips vi av allvaret och skriver verkligen ner en önskning från hjärtat. Någon vill ha fred på jorden – andra nöjer sig med en åkgräsklippare.
Jag kliver upp på en av stegarna som ingår i Yoko Onos andra installation. Plötsligt ser världen annorlunda ut. Jag är en aning närmare himlen.
I bokskogen har en en konstnär klämt fast bollar i trädkronorna. Jag ger mig – det är roligt och lekfullt.
Jag åker hem uppfylld av inspiration och idéer. Här ska installeras!
Jag studsar till när nyhetsprogrammet redogör för den här verksamheten:
Informationscentralen för egentliga Östersjön
Min första reaktion är att de skojar och att en obotlig besserwisser har bestämt hur det egentligen är. (Vem har hört talas om “det falska Östersjön”?)
Som tur är erbjuder Wikipedia klarhet:
Egentliga Östersjön kallas den del av Östersjön som sträcker sig från Ålands hav till de danska sunden. Ålands hav,Finska viken och Rigabukten ingår inte. Gränsen i väster till de danska vattnen går enligt SMHI på samma ställen som broarna över stora och lilla Bält och Öresund.
Jag vaknar till Tankar för dagen och nickar åt Calle Hårds ord om utbildning i Indien. Det är ett land där föräldrarna är besatta av tanken på att ge barnen de själva inte fick. Följden är att barnen ständigt skickas på kurser – de är ämnen för förbättring.
Jag älskar Olle Adolphson och tycker att Trubbel är en oslagbart vacker och sorglig melodi.
Jag gillar Håkan Hellström och tycker att Allsång på Skansen är ett trevligt program.
Ändå önskar jag att Håkan hade låtit bli Trubbel som allsång. Publikens tonträff var slumpmässig och jag tror att även mindre känsliga öron led kval.
Själv funderar jag på att besöka Ravlunda och minnesstenen. Det är en sällsynt vacker plats.
Jag brukar ha tur med journalister och är ganska tillitsfull. Ibland ber jag om att få läsa texten och rättar de värsta missförstånden. Samtidigt inser jag att en artikel behöver en viss dramaturgi och har inget emot att vara lagom provocerande ibland. Fördelarna överväger ofta obehaget.
Artikeln i Svd är bra. Christian och Elisabeth framstår som nyanserade och öppna. Kommentarsfältet är som vanligt en trafikolycka även om en del grodor har tagits bort. Att kritisera genusvetenskap i den tidningen är innebär inget stort risktagande.
Mer spännande är Maths fördjupande resonemang om “den typiske pojken”.
Artikeln handlar om hur lite som har hänt inom barnomsorgen under den tid som den haft en läroplan. Den kvinnodominerade verksamheten styr ändå pojkarna mot en stereotyp mansroll, verkar vara den bärande idén.
Men då har man missat en väsentlig sak: det är främst traditionella kvinnor som söker sig till branschen. De har sökt sig till de här yrkena för att de anses som ”kvinnliga”, trots att en kvinna egentligen inte har några biologiska fördelar när det gäller att ta hand om 15 stycken 1- och 2-åringar. Man vill ha den kvinnliga gemenskapen med de ”kvinnliga” värderingarna. Plus en inkomst.
Det spelar ingen roll vad som står i läroplanen, de personer som befolkar avdelningarna går inte att förändras så lätt.
Efter att ha kommit ut i Svd som traditionalist i genusfrågan inser jag att det inte duger med mitt gamla krukväxtbokiPadskydd.
Därför har jag tillverkat ett nytt som stämmer bättre med traditionell maskulinitet.
Jag är fortfarande väldigt nöjd med konstruktionen. Nu funderar jag på att starta masstillverkning inför Kiviks marknad. Någon som vill gå in med riskkapital?
Idag fortsätter Svd sin serie om mansrollen och jag spelar rollen som traditionalist.
Fler artiklar:
Tysta tankar 