Efter den rituellt genomförda motionsrundan tar jag itu med julgranen. Skrället är nu nedklippt och julen definitivt över (skriver jag övermodigt och sneglar på diverse ljusslingor omkring mig).
I en annan tråd diskuterar vi som vanligt manligt/kvinnligt. Jag ska inte trötta er med detaljer ur mitt familjeliv, men kan avslöja att jag är bättre på att ta ner än att sätta upp.
Ungefär så här trevligt hade vi när granen kläddes:
Under rituella former letar jag fram träningskläder och drar ut på vårens första löprunda.
Den lär bli kort!
Många har bestämda tankar om hur en lärares yrkeskunskap utvecklas. Särintressen driver sina frågor och ibland är det svårt att se hur de olika delarna ska bilda en helhet. En klassisk tvistefråga är förhållandet mellan ämne och metod. Vad är egentligen ett ämne? Går det att frikoppla det akademiska ämnet från skolämnet – eller bör vi se på kunskap i ett bredare perspektiv? Innan vi börjar diskutera olika metoder vore det lämpligt att alla har en djupare insikt i att det finns olika former av kunskap. Filosofi och politik hör till förlorarna när lärarutbildningen gjordes om 2011. Men det är alldeles för tidigt att utvärdera.
Just nu i termin 2 är det mycket “förhållningssätt” och jag anar att det är särskilt svårt att förmedla något som borde växa fram inifrån. (Hur lär man sig att lyssna på barn – genom att lyssna på barn!)
Det saknas inte litteratur som betonar betydelsen av det goda förhållningssättet. Ibland dignar jag under denna monumentala godhet. Alla ska må bra hela tiden.
Jag vårdar min distans. Andra verkar njuta av att peta i myrstacken. Pinnar saknas inte.
När vänstern inte längre trodde att klasskampen kunde samla massorna under fanorna, så letade man efter andra grupptillhörigheter att mobilisera. Man tog tacksamt till sig begrepp som intersektionalitet, genusperspektiv, strukturell diskriminering, och Den Andre. Man vädjade till människors offermentalitet. Om du är en förlorare, så måste det vara för att du är kvinna, invandrare, eller muslim. Och vem är då fienden? Den vite medelålders mannen, förstås. Alltid.
Jag har en känsla av att politiken var enklare förr.
En god vän har köpt en platt hatt. Det är en utmärkt anledning att lyssna på den här fantastiska låten som Charlie Mingus skrev som en hyllning till Lester Young:
Eller den här versionen:
Eller denna:
Eller Joni Mitchells skoningslösa version:
Jag kan många gitarrackord. Fast det här är överkurs.
This is a blues song with cool/weird changes written by Charles Mingus famously covered
Beck, John Mclaughlin and Joni Mitchell.
Its a 12 bar blues (can be read as 3 sections of 4 bars each)
These chords can be played as a chord melody arrangement
| Ebm* B13| Em7+11 A7b5 | C#m9 B9| C#9 Eb7 |
| Abm7 B13| Em7+11 Bb7#9#5 | C7b5 F7| B7 Em7|
| A13 Ab7 | Bb7 C#7** | Ebm B7 | E A7 ||
Ur intervjun med redaktören:
Vilka är strategierna?
– Den ena strategin är könsneutralitet som i praktiken ofta inneburit att det maskulina lyfts fram som norm och att bara det feminina setts som könat. Man byter inte namn på byggvrån eller snickarrummet utan bara på dockvrån. Den andra strategin är den kompensatoriska pedagogiken som går ut på att få barnen att överskrida könsnormerna. Flickor får öva på att vara stora, starka och modiga medan pojkarna övar på att vara snälla och prata om känslor. Det bygger på tydliga föreställningar om flickor och pojkar och riskerar att förstärka snarare än problematisera stereotyper.
Mina erfarenheter är helt omvända. Det är inte det maskulina som lyfts fram som norm i förskolan och jag skulle uppskatta att det är mindre än 5% som har välutrustade snickarrum.
Om vi utgår från två så vitt skilda verklighetsbeskrivningar finns det en uppenbar risk att bilden av metoder och problem blir helt annorlunda.
Jag gillar författarnas försök att omvärdera 70-talets dialogpedagogik och hoppas att Freire åter blir ett namn på den pedagogiska kartan. Annars hade jag gärna hört Daniel Kallos försvara kritiken mot kritiken av det som han kallade ” den rosa pedagogiken”. Första gången jag mötte Kallos var 1977 och jag tror inte att metodiklärarna vid förskollärarutbildningen i Malmö har glömt hans kraftfulla framträdande i E122. Det var väldigt livat.
Det måste finnas någon som tar ansvar för att den här humorskatten inte förskingras i det uppdrivna mediatempot. Idag skulle jag behöva en bra fräckis. Den behöver inte vara ny.
Medier översvämmas av krönikor om det opersonliga pronominat hen. En del tycks beskriva det som en stor genuspolitisk framgång att göra språket mindre precist.
Om det är så att vi knyter egenskaper till biologiskt kön på ett förtryckande sätt – då får vi bearbeta problem på ett annat plan.
Den allra ballaste tidningen Nöjesguiden tar steget fullt ut och ersätter alla personliga pronomina med hen. Syftet är oklart men jag förstår att det gäller att ta ställning för något. Det lilla ordet hen är okontroversiellt i de fall jag inte känner till personens kön, så det måste nog ligga något djupare bakom den här manifestationen. Mycket djupare.
Nästa vecka träffas vi och stenar hen som säger fel.
Mona Masri leder den aningen nervösa hejaklacken. Jag önskar att hon hade en lite mindre högdragen attityd till personer som inte är lika trendiga som hon är. Så här beskriver hon i en annan text klubbar utan profil:
Till slut står de där med en gles publik bestående av överförfriskade studenter i fula kläder och höga tankar om sig själv för att de går på klubb istället för nation.
Elitismen ser olika ut i olika läger.
P.S. Egentligen gör jag vad som helst för att få länka till Monthy Pyton!
Delar av familjen är på väg till Indien. Den här formen av feminism gillar jag!
Idag har Gulabi Gang över 200 000 medlemmar. Det började med att Sampat Pal Devi sporrade kvinnor i hembyn att bli ekonomiskt oberoende. Hon startade en syskola och lärde upp sina medsystrar till sömmerskor, drev självhjälpsgrupper. Till slut hade hon ett följe av tusen kvinnor.
– Då beslöt jag att det var dags att ha en uniform, säger hon.
Den blev rosa. Året var 2006, det officiella födelseåret för Gulabi Gang. I början slogs de mot kvinnovåld. Gick ihop mot misshandlande makar, tog dem till polisstationen, tvingade polisen att agera genom demonstrationer. Eller gav sig på de äkta männen med sina bambukäppar – en del av uniformen – om allt annat misslyckades.
Männen blev rädda och ändrade attityd mot sina hustrur. Det fanns plötsligt någon som kunde stå upp för dem. Kvinnorna fick råg i ryggen.
Nu har Rosa gänget vidgat sin horisont till att även inkludera korruption och problem som drabbar hela samhället.
Ladda hem vår nya folder i pdf-format.
Jag är stolt över att det manliga nätverket uppmärksammas och hoppas det kommer mångas studenter till lunchmötet den 9/3 kl12.00 i A234.
Det skulle inte förvåna mig om den går att beställa som papper.
