Ibland känns det som om nätet skapar starka band. Helena och jag har aldrig träffats – ändå känns det som om vi förstår varandra väldigt väl.

Länk

Något som länge retat mig är utformningen av de nationella proven i svenska. Jag gillar inte texterna, jag gillar inte frågorna och jag gillar inte uppsatsrubrikerna. Provet förfördelar både pojkar och utlandsfödda och passar bäst för akademikerdöttrar med god självdisciplin som gillar att analysera och fläka ut sitt inre. Det här årets prov var inget undantag. Alldeles för personliga uppsatsrubriker, lätta, mestadels tråkiga texter och snåriga invecklade frågor. Den här gången hade konstruktörerna också valt att konsekvent använda pronominet hon i kommentarerna till exempeluppsatserna. Det tycker jag säger en hel del.
Det är ett farligt stickspår vi har hamnat på när vi i vår jämställdhetsiver försöker göra flickor mindre flickiga och pojkar mindre pojkiga i hoppet att de ska mötas likadana någonstans i mitten. Jämställdhet har vi inte när alla tvingats in i samma snäva och obekväma mall. Jämställdhet har vi när vi tillmäts samma värde, rätt och utrymme oberoende av hur pojkflickiga, flickpojkiga, flickflickiga eller pojkpojkiga vi är.
… Vi behöver en ny barrikad. I mitten.