How much of our lives as academics is spent as room meat: turning up to things because it would look bad if the numbers were small, or just because we are meant to be there? And, even more chastening, how many total room-meat hours have we inflicted on colleagues and students? It would be thousands over a normal career, and if you are really successful, hundreds of thousands.
Den här texten sammanfattar min kritik mot svensk skolpolitik och nu känns det som om det mesta är sagt. Jag låter Bo Rothstein sköta debatten.
Sammantaget innebär detta att vi kan lägga ner jakten på ”supermodellen” för den svenska skolan och i stället börja fundera över hur vi kan skapa förutsättningar för lokala skolledare att ta fram olika slags pedagogiska modeller som passar för, och framför allt kan vinna förtroende för, just deras skola med dess lärare, elever och föräldrar.
Anders Jakobsson i Sydsvenskan om jippot “Superpedagoger”.
Det är bra att skollagen testas rättsligt. Vi har skojat färdigt nu.
https://twitter.com/bolstad/status/195975948921872384
Och efter en viss betänketid gjorde jag testet:
(om någon tvivlat)
Edward ger mig ett förslag:
Vad säger ni? Är det en bra idé?
Jag gillar öppenheten och tror det kan vara en bra utgångspunkt för diskussioner. Det där med “perfekt lektion” känns lite olustigt.
Allt handlar inte om att få reaktioner.
500-lappen. Jag vet inte hur det är med er, men för mig är Birgit Nilsson endast ett namn som kopplas ihop med ”allmänbildning”. Det är väl, återigen, hundra gånger bättre med musikexporter som man känner igen och kan relatera till? Vad är det för fel på Kleerup? Eller Lykke Li? Eller, för att sätta ord på utopin för oss som hört deras duett ”Until we bleed”, båda två?
Jag känner mig gammal och elak.
Ibland försöker jag lyfta Norge som föregångsland när det gäller rekrytering av män till förskolan. Det betyder inte att allt är bra i det landet. En del saker låter bättre på norska.
…och jag använder sällan ordet “fucking”. Men det är ändå fredag.
Tack för tipset Soffie!
