Edward Jensinger tycks ha fått nog av att det inte händer något inom IKT-området.

Jag twittrar och bloggar och har en synlig, tydlig, digital identitet (tröttsam för vissa, givande för andra). Jag har det för att jag måste. Jag måste för att jag är rektor på en skola. Det går inte att vara rektor på en skola utan att vara digitalt aktiv. Tycker jag. Andra rektorer tycker tydligen att det går utmärkt. Undrar vad deras personal tycker (och vad min personal tycker)?

Någon av mina kollegor brukar fråga mig hur jag orkar. Hur jag orkar twittra hela tiden. Hur jag orkar blogga flera gång i veckan. Hur jag orkar läsa alla tweets och andras bloggar. När hen säger det så finns det en underton av att det inte är särskilt viktigt att vara digitalt aktiv. Kanske finns där också en tanke att jag borde syssla med något annat, viktigare. Som att bläddra i en pärm. Det är en tanke som för mig är upp-och-ner. I och med att jag bryr mig om min skola, dess utveckling, måste jag vara aktiv även i sociala nätverk och på den digitala arenan. Allt annat är för mig främmande.

När jag är digitalt aktiv kan jag påverka min personal. Jag kan till och med påverka andras personal och elever. Till exempel så att de kontaktar mig för att få börja arbeta hos oss eller gå i skolan hos oss (vilket glädjande nog sker).