Vi letar efter termoskannor i garaget och hittar en obskyr minnestallrik. Dagen efter hör jag att Torbjörn Fälldin är död och ramlar ner i en grop av 70-talsminnen.
Min far arbetade på Sydkraft och diskussionerna om kärnkraften klöv familjen (nåja – inte i atomer).
Trots allt fanns det en grundläggande respekt för den sluge bonden, men när det gällde Olof Johansson var min far skoningslös. Efter att ha hört honom tala om sig själv förstår jag anledningen.
Jag anar ett tema. Trikoloren omfamnar mig.
Jag har inga klagomål just nu. Efter att ha vaknat till Trumps tal behöver jag mycket luft.
Folk som påpekar hur ödmjuka de är borde inte få ställa upp i val.
Vi säljer schalar och filtar den 18-20/7 på Kiviks marknad till förmån för vår indiska fadderfamilj (havet 2 plats 13). Om ni är kommer förbi är ni välkomna att hälsa på!
Jag har en tendens att romantisera 70-talet och en friare form av pedagogik. Jag tror att vi tänkte “alla erfarenheter är bra” och åkte till Kiviks marknad med barnen. Idag tror jag inte många hade vågat tänka tanken och antagligen hade riskanalysen blivit väldigt lång.
Ni får inte missa William Arnes motorcirkus – den är värd en resa!
Jag vill gärna läsa det här beslutet – och har beställt det från BEO.
Det är sällan jag läst en bok som beskriver livet som högskolelärare med samma precision.
Jag inser att det mesta handlar om digitalisering i Almedalen. Jag tycker det verkar mer utmanande att bygga kojor.
Det känns ganska bra att följa seminariet över nätet. Och fundera över varför diskussionen inte har en hashtag?
Digitaliseringsentusiasterna borde leva som de lär.
Vädret är halvbra. Då vill jag se saker. Vi åker till Christinehof.
I ekoparken finns den här spännande byggnaden av Phil Game.
En bit in i skogen möter vi Peter Tillbergs skulptur Den onämnbare.
Jag gillar bron över våtmarken.
På en upphöjd plats ligger en ruin. De var moderna på 1700-talet. Om man hade tur kunde man få livstidsanställning som eremit – mitt drömjobb.
Vi går söderut mot de mäktiga slagghögarna vid alunbruket i Andrarum.
Och fortsätter längs Verkeånsdalgång.
Hallamöllan är målet.
Efter fem timmar på vandring börjar vi bli trötta och fnissiga. Det är inte snällt att kartorna över vandringslederna är uppochnervända. Jag tycker att norr bör vara uppåt.
Vid sidan om parkeringsplatsen pågår en konsthändelse. Jag lyssnar på Radio Kristianstad och förstår att det är stort och viktigt.
Tysta tankar 