Jens Liljestrand lyckas inte dölja sitt förakt mot författaren Stig Larsson. Det är skönt att slippa underdåniga intervjuer, men det känns ändå som ett överfall. Redovisandet av musiken i bakgrunden förlöjligar Larsson som otidsenlig dinosaur. Liljestrand är god.
Stig har kommit igång på allvar och går ut i en tröttsam tirad om hur kvinnors frigörelse har gjort männen ”försvagade”, men jag lyssnar med ett halvt öra nu. Klockan går, jag måste snart hämta på dagis. I bakgrunden sjunger Magnus Uggla ”Ska vi gå hem till dig”.
– 90 procent av kulturvärlden går inte att föra ett vettigt samtal med! Jag har inga polare kvar där, de sitter bara och pratar om osthyvlar! Här på Rosa drömmar däremot, här pratar vi om väsentligheter! Jag tycker karlar ska vara karlar och kvinnor kvinnor.
Vad är en karl? Är jag en karl för dig?
– Vi känner ju inte varann. Du verkar okej, men jag vet inte … jag tror du förstår vad jag menar.
I slutet av boken beskriver du hur du har sadomasochistiska relationer med väldigt unga kvinnor som har självskadebeteenden. Det finns en obehaglig scen där en tjej börjar gråta när du binder, piskar och sen har analt samlag med henne.
– Ja, det kunde ju ha gått riktigt åt helvete. Tänk om hon hade anmält mig!
Tyckte du inte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen?
– Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat.
Om jag skulle citera det här rakt av skulle det väcka starka reaktioner hos en del läsare. Bekymrar det dig?
Det finns annat att bekymra sig över. Jag behöver nog vänja mig vid intervjutekniken. Är det den yngre uppåtsträvande manlige författarens uppgörelse med den äldre alfahanen jag bevittnar? Fast nu handlar det om vem som är mest moralisk.
Tysta tankar 