Henrik Brandao Jönsson beskriver de svårigheter som möter en brasiliansk väninna när hon övergår från att tala engelska till stappliga svenska.

När min brasilianska väninna i Stockholm hade bott sju år i Sverige tog hon ett beslut. Hon bestämde sig för att börja prata svenska. Fram tills dess hade hon endast pratat engelska, vilket fungerat bra både privat och på hennes jobb som gästforskare vid Stockholms universitet. Men när hennes tonårsbarn lärt sig flytande svenska och tog med sig svenska kompisar hem kände hon att det vore bra om hon också pratade svenska. ”För integrationens skull”, tänkte hon.

Vad hon sedan upplevde var något hon i sin vildaste fantasi inte kunnat föreställa sig. Hon fick sämre service i butiker, folk tittade snett på henne när hon pratade i mobilen på gatan och på middagar började hon få frågor som hon inte fått på flera år: Hur länge har du nu bott i Sverige, i vilken stadsdel bor du nu i och vad gör du egentligen på universitetet? Sakta hade nedgraderingen börjat.

– På några veckor gick jag från att vara en respekterad internationell ekonomiforskare till att bli en invandrare.

Länk

Stämmer hans iaktagelse?