Malmös starke man avgår och ser tillbaka.
Nu börjar maktkampen. Jag tror på Katrin Stjernfeldt Jammeh.
Malmös starke man avgår och ser tillbaka.
Nu börjar maktkampen. Jag tror på Katrin Stjernfeldt Jammeh.
Regeringens framtidskommision har fortfarande inte publicerat texterna i antologin Framtidsutmaningar på nätet. Bo Rothsteins text förtjänar att läsas och diskuteras av många. Han beskriver konsekvenserna av att en stor grupp män hör till de tredubbelt ratade – och avslutar med att ställa den retoriska frågan om det finns något politiskt parti som framstår som attraktivt för dessa?
Rothstein argumenterar övertygande om att mäns status är avgörande för om de ska lyckas på partnervalsarenan. För män med akademiskt yrke är sannolikheten att de ska leva i hushåll med barn omkring 75%, för LO-anslutna omkring 50% och för arbetslösa/långtidssjukskrivna 23%. För kvinnor finns inga sådana skillnader.
Det finns en hård kärna av allvar i den här dystopin. Stig-Björn Ljungren har kommenterat texten i Dagens samhälle – bakom betalväggen.
Jag är rädd att många reagerar med misstänksamhet mot den här boken. I den nya upplagan finns nytt material och en del nyanseringar. Frågan är om budskapet går att tolka som något annat än anti-feministiskt? Jag tror författaren försöker krångla sig ur den positionen.
Moderaterna, guldgalonernas gamla beskyddare, ligger i fejd med militären och kallar sig arbetarparti. Centern, en gång landsbygdsintressets och värdekonservatismens hemvist, är tummelplats för nyliberaler från Stureplan. Folkpartiet, för inte så länge sedan borgerlighetens radikala samvete, har blivit ett högerparti, fixerat vid ordning och disciplin. Socialdemokraterna har begravt planhushållningsidéerna och presenterar sin politik i form av affärsplaner. Miljöpartiet vill att Sverige stannar i EU, Vänsterpartiet tänker bli ett glesbygdsparti och Kristdemokraterna har lagt Gud på hyllan.
Bara hos riksdagens nykomlingar, Sverigedemokraterna, är allt som vanligt med samma gamla rasism, nu också fångad på film.
På TV4 sjunger en slätkammad och pastoralt leende Mikael Wiehe i palestinschal om hur det är att bli gammal.
Det är lockande att somna om.
Jag är inte van vid så här mycket intryck.
Uppdatering:
Detta däremot är pinsamt på riktigt:
Jag är nog en av de minst modeintresserade personerna på planeten Jorden. Ändå sitter jag varje vecka trollbunden på lördagförmiddagen och följer Susanne Ljungs berättelser i Stil
Denna veckan handlar det om Katja of Sweden och “det svenska”.