Jag brukar inte bli imponerad…
Jag tror inte att många kommer att byta position efter att ha läst Bo Rothsteins artikel. Blockeringarna är alltför många och positionerna låsta.
Låt mig citera en vän:
– Den här debatten går inte att vinna!!!
Ibland tänker jag att akademin svek genom att inte protestera. Björklund och DN ägde debatten.
Och resten var tystnad.
Har fortfarande svårt att förstå utgivarens val att kalla den anklagade barnskötaren “förskolelärare” av anonymiseringsskäl.
Jag famlar efter min inre Gandhi.
But, in the modern world, boys are often treated as a problem. The dominant narrative around difficult boys – at least in the public school system – is that they’re unteachable, unreachable, disruptive and threatening. Many commentators – men as well as women – blame male culture itself for the problems with boys. In their view, what we need to do is destroy the death star of masculinity and all the evil that goes with it. What we need to do is put boys in touch with their emotions and teach them to behave more like girls.
Samma polariserade tonläge. Jag glider undan slagen och hukar i kulisserna.
https://twitter.com/en_annan_anna/status/314284895230894080
Det händer ofta när jag rättar tentor att jag drabbas av osäkerhet. Alla dessa texter som oroliga studenter skickar in till mig – vad betyder de egentligen? Finns det någon anledning att letar efter spår av autenticitet bland drivorna av referenser och citat?
Mina kommentarer blir allt mer kortfattade – “Du har besvarat frågan på ett tillfredställande sätt utifrån kursens mål”. Samtidigt anar jag att det finns mycket mer under ytan hos studenterna. Någon gång vill jag arbeta i en kurs där de tankarna är viktiga.
Jag är lite uppgiven. Återigen pekar en slarvig journalist ut en person med felaktig utbildning och anställningsform. Det här mönstret känner vi igen från Malmö där åklagaren efter fem månaders utredning skickade ut pressrelease med samma slarv. TT vidareberfodrade eländet och budskapet om manliga förskollärarpedofiler trummas in.
Den anmälde personen i Borås är inte förskollärare. Det är inte heller den nu dömde mannen i Malmö.
Uppdatering:
Jag har varit i kontakt med reportern som menar att de har försökt anonymisera den anklagade mannen genom att benämna honom som “förskolelärare”. Enligt henne tror gemene man att det begreppet täcker in alla yrkesgrupper på förskolan. De har alltså diskuterat frågan på redaktionen och medvetet valt den felaktiga anställningsformen/utbildningsformen av hänsyn till att eventuella vaktmästare skulle känna sig utpekade om det korrekta uttrycket “förskoleanställd” hade använts?
Jag är inte säker på att Borås tidningen hade agerat på samma sätt om det eventuella övergreppet hade skett på ett sjukhus. Däremot är jag övertygad om att läkarkåren inte hade varit beredd att stå till svars för en annan yrkesgrupps gärningar.
P.S. Klockan 14 på onsdagen är artikeln korrigerad. Den felaktiga uppgiften dementeras inte.
Bilden föreställer orkestern Jazzådé efter en mycket tidig repetition. Det var ovanligt att högstadieungdomar spelade tradjazz på 70-talet. En del av musikerna blev med tiden skickliga och den initierade lär känna igen några kända profiler. Vi andra har haft stor glädje av musiken ändå. Mest minns jag känslan av att alla fick vara med. Alla som kunde ta sig igenom Buddy Boldens blues i F-dur (och hade läst “Dans till svart pipa” av Mezz Mezzrow).
Nu ser jag var inspirationen till bilden kommer ifrån:
Och så här kanske det lät:
Tack Lalla Berthelius för att du delade med dig av bilden.
Norge har lyckats bättre än Sverige rekrytera män till lärarutbildningarna. Samtidigt har de problem med avbrott. Frågan är hur den här gallringen ska gå till?
Jag rekommenderar mycket och tidig VFU. Då blir det lättare att ta ett väl underbyggt beslut om framtiden.
Tysta tankar 