Jag läser om Skolverkets satsning på att få pojkar att läsa.
Pojkar läser i genomsnitt mycket sämre än flickor. Det syns på betygen i svenska, där skillnaden mellan killars och tjejers betyg är ungefär dubbelt så stor som i andra ämnen. Det syns också på resultaten i internationella tester, där femtonåriga killar presterar betydligt sämre än tjejer.
Samma mönster syns i hela västvärlden. Var fjärde pojke läser för dåligt för att kunna ta till sig andra skolämnen ordentligt. Det är nästan dubbelt så många som flickorna, och skillnaden mellan könen ökar.
Detta uppmärksammade en statlig utredning för ett par år sedan. Ordförande i utredningen var Anna Ekström, som sedan blev generaldirektör för Skolverket. Och nu driver Skolverket den första satsningen som kombinerar jämställdhet med språkutveckling, läsning och skrivande.
Anna Ekström tycker att språksatsningen slår flera flugor i en smäll. Dels slipper man projektträsket, där jämställdhetssatsningar annars brukar dö sotdöden när projektet väl är över.
– Skolorna är inte så pigga på projekt. Därför försökte vi koppla ihop det med det vanliga läs- och skrivarbetet, vilket så här långt har varit väldigt positivt, säger hon.
Det når också många fler än vanliga jämställdhetsprojekt.
– Vi tycker att vi har nått fler än de redan frälsta, vilket annars är klassikern i jämställdhetsfrågor. Vanligtvis är det samma personer som går kurserna om och om igen.
Det är spännande att se hur frågan om kön hanteras. Är det rimligt bokens innehåll och form är betydelsefulla för om pojkarna ska lockas till läsning? Spelar situationen någon roll? Pedagogens kön? Lyckas texten aktivera barnens erfarenheter?
Jag är glad över att frågan tas på allvar och hoppas Anna Ekström lyckas utmana de konventioner som vilar övet läsundervisningen.
Samtidigt är jag lite förundrad över att de här idéerna är legitima bland tonåringar – men ytterst kontroversiella för yngre barn.

















