Pojkaktig läsning

Jag läser om Skolverkets satsning på att få pojkar att läsa.

Länk

Pojkar läser i genomsnitt mycket sämre än flickor. Det syns på betygen i svenska, där skillnaden mellan killars och tjejers betyg är ungefär dubbelt så stor som i andra ämnen. Det syns också på resultaten i internationella tester, där femtonåriga killar presterar betydligt sämre än tjejer.

Samma mönster syns i hela västvärlden. Var fjärde pojke läser för dåligt för att kunna ta till sig andra skolämnen ordentligt. Det är nästan dubbelt så många som flickorna, och skillnaden mellan könen ökar.

Detta uppmärksammade en statlig utredning för ett par år sedan. Ordförande i utredningen var Anna Ekström, som sedan blev generaldirektör för Skolverket. Och nu driver Skolverket den första satsningen som kombinerar jämställdhet med språkutveckling, läsning och skrivande.

Anna Ekström tycker att språksatsningen slår flera flugor i en smäll. Dels slipper man projektträsket, där jämställdhetssatsningar annars brukar dö sotdöden när projektet väl är över.

– Skolorna är inte så pigga på projekt. Därför försökte vi koppla ihop det med det vanliga läs- och skrivarbetet, vilket så här långt har varit väldigt positivt, säger hon.

Det når också många fler än vanliga jämställdhetsprojekt.

– Vi tycker att vi har nått fler än de redan frälsta, vilket annars är klassikern i jämställdhetsfrågor. Vanligtvis är det samma personer som går kurserna om och om igen.

Det är spännande att se hur frågan om kön hanteras. Är det rimligt bokens innehåll och form är betydelsefulla för om pojkarna ska lockas till läsning? Spelar situationen någon roll? Pedagogens kön? Lyckas texten aktivera barnens erfarenheter?

Jag är glad över att frågan tas på allvar och hoppas Anna Ekström lyckas utmana de konventioner som vilar övet läsundervisningen.

Samtidigt är jag lite förundrad över att de här idéerna är legitima bland tonåringar – men ytterst kontroversiella för yngre barn.

20130603-064738.jpg

Länk

Hej – jag heter Mats och är introvert

Johan Norberg skriver spännande om hur vi inåtvända försöker delta i sociala samspel.

Länk

Kanske kan modern kommunikationsteknik erbjuda en gyllene medelväg? Det är lätt att föreställa sig att sociala medier där man lämnar ut sig själv och samtalar med hela världen skulle vara lika välkomna för introverta som isoleringsceller för extroverta. I själva verket är de en välsignelse för inåtvända. Kommunikation via e-post, Facebook eller Twitter är motsatsen till ett mingel: det sker i skrift, vi får tala till punkt och vi talar och lyssnar när det passar oss, inte när samtalspartnern kräver det.

En bekants slutne, tonårige son höll rejäl distans till klasskamraterna, tills han började spela onlinespel och genom detta samt sms och chatt byggde upp en stor bekantkrets över hela världen som han nu håller tät och hjärtlig kontakt med. Många introverta säger att nätet gör dem sociala. Det bygger upp en självsäkerhet inför sociala sammanhang som också kan bäras med från tangentbordet.

Vilken ironi om det är den teknik som gör att vi kan babbla jämt som gör att inåtvända äntligen får den tystnad vi behöver.

20130602-115225.jpg

Wikipedia förstärker traditionella könsmönster

Vi spelar Kille och jag läser i Wikipedia:

Kille
Den här artikeln handlar om kortspel. För barn av manskön, se pojke.

Killekortlek från Hallwylska museets samlingar tillverkad 1897 i Stockholm av A Boman. Längst ned Blarre och Husu.
Kille, uttalas: tjille eller schille även ursprungigen kallat cambio är ett spel som spelas med speciella brickor eller spelkort med anor från ett medeltida franskt hasardspel. I Sverige hade spelet som kortspel sin storhetstid under 1750-talet men det är ett av de äldsta fortfarande spelade kortspelen.[1]

Länk

20130602-085719.jpg

Det gick inte så bra i kortspelet. Jag fick stryk av en tjej.

Värdegrunden och rättigheterna

Till hösten ska jag arbeta i en kurs som delvis handlar om förskolans värdegrund. Jag ska försöka att inte bli cynisk och trotsig.

Torbjörn Tännsjö slog upp ett fönstet 2003

Men om den gällande värdegrunden är filosofiskt partisk, varmed bör den ersättas? Bör vi i stället slå fast att utilitarismen är vad som gäller? Nej, vi måste avskaffa värdegrunden.

Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra; det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.
Ett förutsättningslöst förhållningssätt, som möjliggör kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor, är det enda rimliga.

Men måste inte ungdomen lära sig hyfs? Måste den inte tränas i demokratiska arbetsformer? Måste den inte bibringas engagemang och sanningslidelse?
Måste inte skolan undvika mobbning? Måste inte skolan avstå från diskriminering?
Visst, men människor som bekänner sig till radikalt olikartade filosofier kan komma överens om fungerande arbetsformer.

Lena Andersson öppnar ett annat ljusinsläpp i dag i DN

I längden tror jag inte att välfärdsstaten kan samexistera med individrättigheter, vare sig hela eller halva, vare sig juridiska eller normativa. Eventuellt kan den räddas som något minimalt men med högre precision. I kraft av den till hälften antagna individrätten har välfärden i sin nuvarande (övergångs)form blivit en svajig serviceinrättning på en konstgjord marknad där man kan välja och vraka men utan att betala specifikt för sina val. Andra betalar mina och jag dina.

I den enhetliga stora välfärdsstaten gick det som bekant inte att välja – och det var ingen slump. Saker ligger inneboende i fenomenen. Individrättigheter hör ihop med val och oberoende. Det i sin tur hänger samman med att man själv bekostar sina val. Den kollektiva välfärdsstaten kommer ur ett annat tänkande om människan och samhället. Den bygger till sin natur inte på individrättigheter, utan på det planerade och centralstyrda samhället där politiska beslut utformas med tanke på utfall och allas bästa. Den bygger på rätten till, inte friheten från. Helhetsbedömningar och resultat går före principer om äganderätt och frihet. De enskilda erhåller inte vad de tycker sig behöva utan vad planeringen anser dem behöva. Var och en erhåller sedan detta i lika hög grad som alla andra. De rikare subventionerar de fattigare, allt för flertalets välmåga.

Ur ett visst perspektiv ser välfärdsstaten god och rationell ut. Men den passar lika illa med individrättigheter som grönsallad med svensk husmanskost. Och det är svårt att bortse från att finns det en herre så finns även en tjänare någonstans. Vem som är vad är inte alltid vad det ser ut att vara.

Men vill man ha individrättigheter måste man orka följa dem hela vägen ut och bemyndiga inte bara sig själv utan också andra.

Det kan bli en spännande kurs.

20130601-172028.jpg

Mitt sätt att trösta studenter

Jag läser nödrop från studenter som kört fast i skrivandet av sin slutuppgift. Szymborska kanske inspirerar:

Tjugosju stycken ben,
trettiofem stycken muskler,
cirka tvåtusen nervceller
i varje topp på våra fem fingrar.
Det räcker väl
till att skriva ”Mein Kampf”
eller ”Nalle Puhs hörna”.

Länk

20130601-151852.jpg

Malmö från den gröna sidan

Jag undviker kön vid Slottsträdgårdens vanliga servering.

20130601-141406.jpg

Jag ser en kändis.

20130601-141450.jpg

Jag tittar på en rökmaskin för trädgårdsdammar.

20130601-141550.jpg

Jag beundrar ett prisbelönat lusthus byggt av gamla pinnastolar.

20130601-141703.jpg

Jag anmäler mig nästan till en kurs i pilflätning.

20130601-141810.jpg

Jag beundrar lupiner.

20130601-141912.jpg

Jag köper lupiner i oviss färg.

20130601-142007.jpg

Jag köper inte en handgjord sekatör. I vår familj glömmer vi ofta redskap ute över natten.

20130601-142120.jpg

Vi har redan en grön vattenkanna.

20130601-142242.jpg

Det är ansträngande att gå på Garden show – men kul.

Länk till program

Sendak

Patrik Svensson skriver fint om Maurice Sendak.

Länk

Man kan undra varför just Maurice Sendak blivit en så älskad barnboksförfattare. Han hatade själv att kallas så. Han menade att det förminskade honom. Han var ju i högsta grad en intellektuell. Han läste massor, behärskade sin konsthistoria, pepprade sina berättelser med referenser till filosofin och världslitteraturen. Men det var som om han alltid också tillät genvägar in i sina böcker. Den bästa barnkulturen fungerar alltid så, den konstruerar olika nivåer. Det finns olika vägar in i och genom den.

Han förband sig också till en slags principfast ärlighet. ”Jag vägrar ljuga för barn” sa han. Fast i ett avseende ljög han. På ett sätt anpassade han sin konst till barnens värld. Han besparade dem nämligen det lidande hans föräldrar, och i förlängningen han själv, genomgått. Hans karaktärer och sagohjältar kunde utsättas för de mest dramatiska, besynnerliga och tragiska äventyr, men de fick i slutändan alltid göra det som Philip och Sadie Sendak aldrig fick göra. De fick komma hem.

20130601-091926.jpg