https://twitter.com/carinaburman/status/362560571037585410

Det som förenar deras barndom är med andra ord att den i någon mening uteblivit, att de inte haft någon. Vilket förklarar det fantastiska och drömska som många diktatorer iscensätter – det överdådiga som redan Chaplin uppfattade som parodiskt. Regimen måste bli en ersättning för den barndom som uteblivit. Man återskapar en situation som man inte haft kontroll över, fast nu har man full kontroll. Apropå Idi Amin formulerar Chalmet det som blir hennes verkliga slutsats. Amin förvandlar sin regim till en parodi på barndom, och fyller sina dagar med privatvisningar av Disneyfilmer – Pinocchio, Peter Pan, Djungelboken (tre berättelser som uttalat diskuterar barn och barndom). På sin dödsbädd säger Amin att han inte ångrar något utan tvärtom är full av nostalgi.

Artikeln utmynnar i ett sakligt konstaterande – det som förenar deras barndomar är att de saknats.

Jag skulle gärna diskutera den här texten med våra studenter.