Den här diskussionen kunde handla om förskola och skola. Jag är rädd att frågan inbjuder till förenkling och generalisering.
Dessutom ser jag en risk att vi hamnar i skuldbeläggning och anklagelser. Men jag kan vara märkt av att alltför länge ha trippat på tuvor i genusträsket.
Jag gillar förskolor som tar barn på allvar. Samtidigt är jag bekymrad över att det finns en tendens att prioritera symbolfrågor och i just det här fallet tror jag att barnperspektivet blir lidande. Det är en fördel om barnen förstår och kan uttala avdelningens namn.
Föräldrarna lär ha avstyrt namnförslaget Boutros Boutros Ghali och Kurt Waldheim tycks också ha fallit utanför ramen.
Jag ser säsongsavslutningen av Allsång på Skansen och studsar till när sångaren i Mando Fiao förklarar varför han är uppvuxen med Fröding: “Mina föräldrar är ju proggare så de tog ju barn på allvar”.
Annars inser jag att Måns Zelmerlöv har erövrat folkets kärlek. Nu kan han sluta med värdighet.
@MariaErikaGus Jag gissar att den eventuella personen gråter efter slutnumret?
jag försöker skaka liv i min entreprenöriella sida. Det finns många filmer som beskriver fördelarna med ett arbetssätt där inte läraren ställer sig själv i centrum.
Jag har skjutit på det och försökt arbeta hemifrån några dagar. Nu går det inte längre. Arbetsmoralen behöver en fast inramning och jag litar på att kollegorna erbjuder detta.
I staden pågår förberedelserna inför Malmöfestivalen och jag känner flyktreflexerna.
Är det för mycket begärt med några gula band utanför arbetsplatsen? Det skulle verkligen uppskattas.