Gud vad fint. Rt “@HistoryInPix: Beastie Boys chasing Madonna with squirt guns http://t.co/qzxmEYbT2w”
— Mårten Schultz (@martenschultz) December 31, 2013
Jag tror att popstjärnorna hade roligare förr
Reply
Susan Faludi granskar den framgångsrika rörelsen Lean in med Sheryl Sandberg som ledare:
From the sounds of recent pronouncements, it might seem that efforts to elevate the woman worker have finally paid off. With giddy triumphalism, books like Hanna Rosin’s The End of Men: And the Rise of Women and Liza Mundy’s The Richer Sex: How the New Majority of Female Breadwinners Is Transforming Sex, Love, and Family (both published in 2012) celebrate the imminent emergence of a female supremacy. “For the first time in history, the global economy is becoming a place where women are finding more success than men,” Rosin declared, noting that twelve of the fifteen jobs projected to grow the fastest in the United States in the next decade “are occupied primarily by women.” The female worker, she wrote, is “becoming the standard by which success is measured.” Mundy, who called this supremacy the “Big Flip,” predicted that, thanks to the new economy, we would soon be living in a world “where women routinely support households and outearn the men they are married to,” and men “will gladly hitch their wagon to a female star.”
A star like Sheryl Sandberg, whose feminism seems a capstone of female ascendancy. Never mind that the “fastest-growing” future occupations for women—home health aide, child care worker, customer service representative, office clerk, food service worker—are among the lowest paid, most with few to no benefits and little possibility for “advancement.” Progress has stalled for many ordinary women—or gone into reverse. The poverty rate for women, according to the Census Bureau’s latest statistics, is at its highest point since 1993, and the “extreme poverty rate” among women is at the highest point ever recorded.
Faludi vågar diskutera samband mellan klass och kön. Den här kulten av framgångsrika kvinnor riskerar att slå hårt mot andra perspektiv.
But there seems to be little tangible cross-class solidarity coming from the triumphalists, despite their claims to be speaking for all womankind. “If we can succeed in adding more female voices at the highest levels,” Sandberg writes in her book, “we will expand opportunities and extend fairer treatment to all.” But which highest-level voices? When former British prime minister Margaret (“I hate feminism”) Thatcher died, Lean In’s Facebook page paid homage to the Iron Lady and invited its followers to post “which moments were most memorable to you” from Thatcher’s tenure. That invitation inspired a rare outburst of un-“positive” remarks in the comment section, at least from some women in the U.K. “Really??” wrote one. “She was a tyrant. . . . Just because a woman is in a leadership position does not make her worthy of respect, especially if you were on the receiving end of what she did to lots of people.” “So disappointing that Lean In endorses Thatcher as a positive female role model,” wrote another. “She made history as a woman, but went on to use her power to work against the most vulnerable, including women and their children.”
Det är en lång och krävande text. Faludi klär av en rörelse in på bara benen och företrädarna framstår som egoistiska marknadsromantiker. Feminismen har blivit en framgångsteologi.
Frågan är om det finns svenska paralleller?
Vissa texter slår hårt. I Sverige är vi vana vi låsta positioner och enkla frågeställningar. När jag läser intervjun med Camille Paglia är min första reaktion lite nervös. (Behöver vi fler provokatörer?) sen tänker jag att detta är en kvinna som erövrat rätten att vara kritisk genom hårt intellektuellt arbete.
Ms. Paglia argues that the softening of modern American society begins as early as kindergarten. “Primary-school education is a crock, basically. It’s oppressive to anyone with physical energy, especially guys,” she says, pointing to the most obvious example: the way many schools have cut recess. “They’re making a toxic environment for boys. Primary education does everything in its power to turn boys into neuters.”
She is not the first to make this argument, as Ms. Paglia readily notes. Fellow feminist Christina Hoff Sommers has written about the “war against boys” for more than a decade. The notion was once met with derision, but now data back it up: Almost one in five high-school-age boys has been diagnosed with ADHD, boys get worse grades than girls and are less likely to go to college.
Ms. Paglia observes this phenomenon up close with her 11-year-old son, Lucien, whom she is raising with her ex-partner, Alison Maddex, an artist and public-school teacher who lives 2 miles away. She sees the tacit elevation of “female values”—such as sensitivity, socialization and cooperation—as the main aim of teachers, rather than fostering creative energy and teaching hard geographical and historical facts.
By her lights, things only get worse in higher education. “This PC gender politics thing—the way gender is being taught in the universities—in a very anti-male way, it’s all about neutralization of maleness.” The result: Upper-middle-class men who are “intimidated” and “can’t say anything. . . . They understand the agenda.” In other words: They avoid goring certain sacred cows by “never telling the truth to women” about sex, and by keeping “raunchy” thoughts and sexual fantasies to themselves and their laptops.
Politically correct, inadequate education, along with the decline of America’s brawny industrial base, leaves many men with “no models of manhood,” she says. “Masculinity is just becoming something that is imitated from the movies. There’s nothing left. There’s no room for anything manly right now.” The only place you can hear what men really feel these days, she claims, is on sports radio. No surprise, she is an avid listener. The energy and enthusiasm “inspires me as a writer,” she says, adding: “If we had to go to war,” the callers “are the men that would save the nation.”
Jag försöker utnyttja stadens rika utbud. Konsthallen erbjuder en generös utställning.
MALMÖ KONSTMUSEUM@MALMÖ KONSTHALL
Malmö stads konstsamlingar i urval
7.12 2013 – 16.3 2014Malmö Konstmuseum@Malmö Konsthall
är ett unikt möte och speglar den mångfacetterade tillvaro vi lever i, en värld i ständig förändring med ökande globala samhälls- och miljöförändringar. De senaste decennierna har präglats av en omvälvande utveckling, där maktbalansen inom världspolitiken har förändrats och kommunikationsteknologin formligen exploderat.
Jag fastnar framför de här postitlapparna som är ett ambitiöst försök att förstå konflikten i mellersta östern.
Karin Arbsjö skriver om nyordet “funktionell dumhet” (jag vet att det är två ord) i Sydsvenskan.
Enbart min djupa respekt för upphovsrätten hindrar mig från att citera hela texten.
Att vara dum – kanske inte så dumt ändå? Enligt Språkrådet är funktionell dumhet ”ett okritiskt förhållningssätt som förbättrar produktiviteten”.
Begreppet har myntats av organisationsforskaren Mats Alveson vid Ekonomihögskolan i Lund. För tidningen Chef förklarar han att det innebär att man är kompetent och gör sitt jobb, men utan att reflektera över om det är meningsfullt eller samhällsnyttigt. Att man inte kritiserar oreflekterade saker som företagsledningar gärna ägnar sig åt. Samt att man tar flummigt visionsprat på allvar.
Jag är inte cynisk och uppskattar alla som försöker lyfta blicken över vardagen. Men den här slutklämmen är dräpande.
Svenska Dagbladet skriver dock att den inte fungerar så bra i tillverkningsindustrin, eftersom fel lättare upptäcks på fysiska produkter. Men i organisationer som säljer immateriella tjänster är det A och O. Alltså: Använder dina chefer uttryck som ”kommunicera vår vision”, ”värdegrund”, ”förändringsprocess”, ”fokusera brett” eller ”tänka utanför boxen” medan de försöker få dig att göra saker som är meningslösa?
Tuta och kör! Din okritiska inställning är ovärderlig.
Egentligen föredrar jag vanlig dumhet!
https://twitter.com/hjarnkolls/status/417244693114937344
Jag är bekymrad över att sådana här kampanjer inte tar frågan om maskulinitet på allvar. De riskerar att fastna i ett ytligt moraliserande.
Baksidorna av pojkars sökande efter manlighet är lätta att se. Men frågan kvarstår : vad innebär det att vara en man i ett postindustriellt samhälle?
Jag gillar de här förnumstiga visdomskorten:
Jag älskar P1 och trodde att jag gillade radioteatern. Det senaste året har min kärlek fördunklats av ett återkommande irritationsmoment. Gunilla Brodrej beskriver exakt hur jag känner inför serien Världshistorien.
Länk till artikel
Världshistorien vill ge lyssnarna “modet att säga ifrån”. Så står det.Så nu gör jag det.
Å ena sidan har radioteatern sänt klassiker ur arkivet som har haft en så mossig estetik att de knappast kunnat intressera andra än ett gäng teatervetare. Å andra sidan har “Världshistoriens” teatersnuttar tickat vidare på temat ondskefulla makthavare och godhjärtade kämpar. Övertydliga manus och skådespeleri av vitt skiftande kvalitet har signalerat att här är syftet det allt annat överskuggande. Hittills har jag försvarat radioteaterns plats i public service, men nu går det inte längre.
I en av kortpjäserna där två personer grälar om teater säger den ene att “det enda som är värre än teater är radioteater”. Just nu har jag ingenting att sätta emot det. Radioteatern har länsat pluskontot.
Jag försöker övertyga studenterna om att det finns ett nära samband mellan dans och matematik. Snart ska de visa upp sina kunskaper i en presentation med estetiska i slag. Jag har höga förväntningar.
Vi talar om Bishops matematiska aktiviteter och betydelsen av att förstå mönster.