Händelserna i Helsingborg fortsätter att dominera nyhetsflödet. Analytikerna i sociala medier försöker hitta enkla förklaringar på komplexa problem.

1) Det är fotbollens fel. Någonting med lagsport och adrenalin tar fram mänsklighetens sämsta sidor.
2) Det är datorspelens fel. Folk förstår inte att våld är farligt.
3) Det är skolans fel. Värdegrundsarbetet har inte lyckats förankra respekten för människolivets okränkbarhet
4) Det är politikernas fel. Genom tydligare regler (maskeringsförbud och fler poliser) kan vi skapa tryggare arenor.
5) Det supporterklubbarnas fel. Genom att underblåsa hatet med ramsor och banderoller är de ansvariga för det upptrappade våldet.
6) Det är arbetslöshetens fel. I den rotlösa tillvaron söker identitetslösa personer sin stam och tillhörighet. Våldet blir en form av initiering.
7) Det är arbetarklassens fel. Våldet har blivit ett sätt att protestera mot en utarmning av arbetslivet. Bristen på bildning skapar utrymme för glorifiering av våld. (jfr romantiseringen av ”lads culture” inom engelsk akademi under 80-talet)
8) Det är de internationella förebildernas fel. (Nåja – England och Tyskland har lyckats tämja delar av den våldsamma läktarkulturern)

Jag ser poänger i alla förklaringsmodellerna. Därför blir jag förvånad när många debattörer väljer att fokusera på MANSROLLEN. Daniel Swedin och Oisin Cantwell skriver två i stort sett identiska krönikor och hyllas i sociala medier som klarsynta nytänkare.

Den första invändningen är att ”mansrollen” är ett komplicerat begrepp. Vi vet att idealen förändras över tid, att det ser olika ut mellan kulturer och att det rymmer vitt skilda tolkningar.

Den andra invändningen är det de flesta män inte känner igen sig i den våldsromantiska bilden av manlighet. Kopplingen odlas inom kritiska maskulinitetsforskning (Kimmell m.fl.) och har fått stort genomslag i svensk politik och utredningsväsende.

Den tredje invändningen är att det är oklart vilken agens som kan tillskrivas en roll? Utifrån ett marxistiskt perspektiv är det väl möjligt att se ideal som en del av den så kallade överbyggnaden och att dessa ideal i viss mån kan ses som föråldrade när produktionsförhållandena förändras. Samtidigt är det svårt att helt avfärda ett begrepp som för de flesta av oss är ganska meningsfullt. Som 58-åring fortsätter jag att brottas med frågor som handlar om kön och identitet. Vilken form av manlighet väljer jag att iscensätta? Hur fri är jag att utforma min maskulinitet i mötet med världen?

Om vi väljer att beskriva oss själva som offer för strukturer är det naturligtvis enkelt – då står striden inom överbyggnaden och de goda idealen ska besegra de onda (läs ”mansrollen”).

För mig som arbetat 25 år i förskolan känns det som att många debattörer förminskar människan i sin iver att skydda henne från sig själv. Jag har stor frihet att konstruera mig själv och det är möjligt att välja i vilken grad jag ska integrera traditionell maskulinitet i mitt identitetsbygge.

En demonisering av mansrollen leder bara till att klyftan mellan de goda och de onda förstärks. Barnen som försöker utforska gränslandet mellan stereotypierna överges av välmenande pedagoger och föräldrar. Ingen vill ju riskera att uppfostra en huligan.

Under tiden fortsätter arbetet att rekrytera män till traditionella kvinnoyrken.