Kåldolmar & kalsipper är en barnskiva inspelad 1976 av den delvis kommunalt anställda teater- och musikgruppen Nationalteatern.
Skivan har sitt ursprung i barnteaterpjäserna Akta er för Lumor, Jubel i Holken, Sagan om Ormen, Gråtletarna och Kåldomar och kalsipper (pjäsen med samma namn följer inte skivans handling) och utgör i princip ett potpurri av historier och melodier från de fem pjäserna, sammanvävda på ett sätt som kanske inte är direkt logiskt. Gubben i korgen, temamusiken som väver samman de olika avsnitten, samt näsflöjtsfolkets ”sfäriska musik” är däremot helt nyskrivna element för skivan. Skivan var mycket populär i Sverige under senare delen av 1970-talet. Läs mer: https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A5ldolmar_%26_kalsipper
Fem myror är fler än fyra elefanter är ett svenskt barnprogram från 1973, 1974 och 1975 med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus.
Programmet underhöll barnen med sketcher och sånger, där undervisning om bland annat bokstäver, siffror och lägesangivelser alltid förekom. Det sändes för första gången i TV2 med start den 19 november 1973, våren 1974, och vintern-våren 1975. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fem_myror_%C3%A4r_fler_%C3%A4n_fyra_elefanter P2
”Hans Alfredson sjunger Blommig falukorv och andra visor för barn är en musik- och sagoskiva av Hasse Alfredson, som utgavs 1965.[1] Musiken och texten skrevs av Hasse Alfredson, och albumet arrangerades av Bengt-Arne Wallin. På Spotify återfinns skivan som endast Blommig falukorv. De tre sista sångerna på albumet introduceras av Alfredson som porr för barn, med hänsyftning till att de handlar om kiss- och bajs-humor.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Blommig_falukorv
Jag var 10 år när LP:n kom ut 1965 och var egentligen för gammal för barnmusik – tyckte jag nog då. Det är svårt att beskriva vilken stark ställning Hasse Alfredson hade på den tiden, han var en humorist som alla älskade.
Frågan är om låtarna fortfarande funkar? Vilken är din favorit? Motivera i kommentar!
Låtlista: ”Blommig falukorv””Cowboysnack””Lille Mats””Du Ska Heta””Sov Nu Lillebror””Ska Vi Byta?””Doda Doda””Mulle Mulle””Karl XV:s Äventyr””Knut Med Skämtlynnet””Den Som Inga Byxor Har””Styrman Karlssons Äventyr Med Porslinspjäsen”
Djurens brevlåda – James Hollingworth och Karin Liungman från barnradioprogrammet med samma namn.
2017 gjordes animerade kortfilmer till musiken på beställning av SVT.Jag tycker att de här låtarna fortfarande håller! Lekfulla, välarrangerade, svängiga, oförutsägbara, starka röster och roliga texter.
Djurens Brevlåda 0:50Hur Ska Jag Göra För Att Komma Över Vägen 2:28När Vintern Är Över 2:10Kalle Svan 1:38Jag Är Ett Långsamt Djur 1:47Vi Är En Koloni 1:01Hermelinos 1:55Älgarna Säger 1:49Kristina Kantarell 1:47Kalle Blåmes 1:39Hoppa Hare 1:23Gäddan Gösta 1:08Hacka Hål 0:31Auktionsvisan 3:36Jag Är En Liten Mört 0:48Humlekören 0:55Glada Älgar 1:16Mullvad 1:48Harrys Hare 0:35Flugdialog 0:35Jag Vill Höra Sånger 2:10Jag Har Aldrig Sett En Orm 1:53Hem Till Oss 1:21Fjärilslarvens Sång 1:35Kattungens Sång 1:11Jag Känner En Ko 0:53Har Ni Sett Mina Skor 1:29
Kaviar, sånglekar och tigerjakt (1981) Mora träsk Det är imponerande att under mer än 40 år ha livnärt sig på att spela musik för barn. Mora Träsk har verkligen hittat sin nisch och varit den trogen genom åren. Publikkontakt, rörelser och ett gott humör.Jag tycker det är befriande med en orkester som ger allt och vet hur de ska få med barn och vuxna. Egentligen är de nog mer ett liveband?
Min lilla kråksång Vardagsgruppen/ Mamma Mu och kråkan
Det är ett sanslöst pärlband av nyskapande barnmusik som Jujja och Tomas Wieslander radar upp på den här skivan (som nog var en kassett). Sångerna dök upp i barnprogram och fick stort genomslag i förskolorna på 80-talet. Det kändes väldigt nytt. Musik på barnens villkor. Vad är storheten i de här sångerna?
Jag är med i en stor facebookgrupp som heter förskolan.se och använder ibland gruppens 38 000 medlemmar för att testa mina tankar.
Det började med att jag läste den här Pixiboken för barnbarnet.
Han är två år och tycker mycket om boken. Den tokiga katten är både rädd och modig.
Jag stannar upp inför den här sidan och ställer frågan i facebookgruppen – vad tycker medlemmarna?
Min spontana tanke är att det är onödigt att köna simläraren. Kanske är jag präglad av att ha arbetet i förskolevärlden sedan 1975 och fundersam över hur teorier om genus och maskulinitet har skiftat över tid.
Många tycks mena att ”fröken” är ett helt neutralt uttryck och drar paralleller till brandman och sjuksköterska. Kanske missar man skillnaden mellan att något är normalt (i betydelsen ”vanlig”) och neutral som skulle kunna beskrivas som ett poltiskt ställningstagande om hur vi vill att yrkeslivet ska organiseras – vilken frihet barn ska ha att välja yrken utifrån intresse? Idag krävs det ett visst mod av pojkar som väljer att arbeta inom förskolan. Min tes är att yrket inte är könsneutralt.
Jag försöker visa på ordets historiska och sociala bakgrund, (Länk) (SAOB) men får lite gehör för den aspekten. Språket förändras och vi bör följa med i tiden. Ur den aspekten blir det ju problematiskt med barnböcker som ofta har en normativ funktion – och ibland en dold agenda. Kanske är jag onödigt misstänksam och undrar över om boken är en del av ett könspolitiskt projekt där män som jobbar med barn bör vara glada över att få kallas ”fröken”? En form av uppgörelse med den traditionella maskuliniteten? Jag famlar efter förklaringar.
Ett sätt att förstå ord är att leta efter synonymer. Jag googlar på ”frökenaktig” och får följande förslag: omanlig, tyckmycken, pimpinett, kokett, prudentlig, smånätt, prydlig. Det känns inte som om de här betydelserna är förenliga med traditionell maskulinitet, men för en del män spelar det nog mindre roll. Vi som arbetar i förskolan är vana vid att bli ifrågasatta och de flesta av oss har nog kapitulerat inför de här tjuvnypen. Sven-Arne tycks ha en stabil manlighet och är enligt författaren helt bekväm med att kallas ”simfröken”.
Nu gör jag en liten utvikning och hoppas på tålamod. Jag har alltså arbetat länge i förskolan och är i grunden besviken på att vi inte lyckats rekrytera fler män till yrket. Sedan 70-talet ligger vi stabilt kring 4% och det politiska engagemanget för frågan är lågt om man jämför med t.ex. Norge och Tyskland. I andra sammanhang har jag utvecklat mina tankar kring hur män skräms bort från förskolan (länk) och vilken roll män skulle kunna tänkas spela i förskolan (länk).
Den korta historien är att männen ofta kläms mellan olika förväntningar. Många vill att de ska representera en traditionell maskulinitet och vara manliga förebilder. Andra värjer sig mot denna tanke och förfasar sig över att män ska komma in på förskolan och stereotypiseras. Delegationen för jämställdhet i förskolan avfärdade därför frågan om könsbalans som ointressant. Teorin om kön som social konstruktion ledde till en del låsningar och vi som tyckte att rekrytering av män var viktigt avfärdades som biologister. Den här kluvna inställningen upphöjdes till officiell jämställdhetspolitik.
En del ansatser gjordes för att förstå problemet (Länk till UHR:s rapport Man ska bli lärare) men slutsatserna var ofta deprimerande fördomsfulla. Männen var fixerade vid lön, status, ämne och äldre barn – rekryteringssatsningar mot förskolan var liksom dömda att misslyckas.
Jag började arbeta med förskollärarutbildning år 2002. Varje år tog vi in 300 studenter och c:a 10% var män. Under de här åren träffade jag alltså cirka 1000 män som aktivt sökte sig till yrket. Det är en brokig grupp och jag har svårt att se mönster. Kanske var det lite äldre än de kvinnliga studenterna, många hade en diffus förväntning om att kunna använda sina intressen (musik, foto, idrott, datorer osv) i yrket, men som helhet var olikheterna slående. De var alltså som folk är mest.
I Sverige har vi alltså fokuserat på rekrytering men visat ett slående ointresse för avbrott. Frågan om varför män i hög utsträckning lämnar utbildning och yrket är alltså i stort sett obeforskad. Därför är den här boken viktig.
Kanske går det ändå att se några mönster bland männen som söker sig till förskola. Jag testar ett försök till uppdelning.
1) De som aktivt tar avstånd från den traditionella maskuliniteten. Kanske söker de sig till förskolan för att slippa konkurrenssamhället och en kvävande mansroll. Det politiska projektet blir att avtäcka ”den nye mjuke mannen”. Jag skulle nog vilja placera mig själv i den här kategorin på 70-talet och hade nog blivit glad om någon kallade mig ”fröken”. Vi fick mycket bekräftelse från omgivningen och det var lätt att bortse från misstänksamma och nedlåtande blickar. Om man som jag hade en stabil medelklassbakgrund var det lätt att känna sig osårbar. Framtiden hörde till oss och vi var symboler för det nya jämställda samhället. I längden blev det konstigt att reduceras till en poserande symbol för nåt jag inte riktigt förstod innebörden av. I min förvirring avstod jag från att göra sådant som skulle kunna associeras till traditionell maskulinitet – det var ett ganska högt pris för att vilja bli accepterad.
2) De som går in i yrket med en obekymrad maskulinitet och fortsätter att hävda detta som en positiv kvalitet i mötet med barnen. De är så pass trygga att de kan strunta i status och hierarkier. Ofta fungerar de här männen ganska bra – eftersom de lever upp till en traditionell manlighet går de att förstå utifrån ett heteronormativt perspektiv och de kommer ofta lindrigt undan pedofilmisstankar. En del kanske till och med finner sig väl tillrätta i denpåtvingade rollen som förebild och extrapappa. Det är liksom svårt att värja sig. De gör det bästa av situationen och menar nog att enbart det faktum att de befinner sig i en omsorgssituation är en politisk handling. Jag driver numera tesen att maskulinitet/manlighet är begrepp som vi kan utforska och leka med. När vi gjorde de här skivorna var det ett försök att utvidga innebörden av pojkaktighet. Det var ett naivt projekt i en värld som är van att tolka barnkultur normativt. De flesta trodde att vi försökte definiera maskulinitet – ingenting skulle kunna vara mer felaktigt.
3) I den tredje gruppen hittar vi förvirrade män som sällan reflekterat över den genuspolitiska diskussionen. De är oförberedda på hur utsatt positionen som man i kvinnovärld faktiskt är. Som ensam man tvingas de ibland stå till svars för patriarkatets försyndelser, samtidigt som de förväntas leverera någon form av förebildlighet. Det finns alltså många möjligheter att gå vilse och avbrottsstatistiken från utbildningen är deprimerande. De dubbla förväntningarna har skildrats av Susan Faludi i boken Ställd. Jag tror att just denna grupp är särskilt känslig för hur vi talar om yrket. Måste de ta avstånd från sin manlighet för att bli accepterade inom förskolan? Det enklaste sättet är naturligtvis att skratta med och kalla sig fröken. Men någonstans äter det på självförtroendet. I världen utanför förskolan är maskulinitet fortfarande attraktivt på kärleksmarknaden. Jag tror att den här gruppen är överrepresenterad bland män som inte funnit sig tillrätta i förskolan.
Åter till Snurran och diskussionen på Facebook.
Min ursprungliga fråga bottnade nog i en misstänksamhet. Jag anade en politisk agenda och undrade om det var nödvändigt att Sven-Arne kallade sig fröken för att bli accepterad? Är det positivt att omförhandla ordet fröken till att bli könsneutralt (jämför hen-debatten)? Är det småaktigt att vilja definiera sig själv?
Jag blev först lite förvånad över att de flesta var mer upprörda över att ”Sven-Arne har stora muskler”. Utifrån ett genuspolitiskt perspektiv tycks det vara svårsmält att Sven-Arne har de här traditionellt manliga egenskaperna. Någon undrar varför han inte har hög EQ i stället. Det är inte lätt att vara författare i en tid då varje figur förutsätts representera en grupp.
Till sist anar jag att min läsning av Snurran bygger på idén om att författaren försöker uppfostra läsaren att tänka rätt. Eva Bergström tycks i stället utgå från ett extremt barnperspektiv och då får det bli som det blir. Författaren har en bakgrund i punken och det handlar inte om att behaga läsaren. Om någon tar illa upp så är det en kalkylerad risk och vi män som inte är bekväma med att kallas fröken får väl bita ihop och gråta ut i en buske. Det viktigaste är att vara trogen sin berättelse och sina erfarenheter. Jag gillar attityden och tycker det är alldeles för lite anarki inom barnlitteraturen.
RT @Skolinkvisition: I slutet av den här ranten kommer jag förklara varför jag tycker att "gemensam lektionsstruktur" är en enda stor bluff… 2 weeks ago
