En surrealistisk intervju. Jag beundrar reporterns tålamod. Han ställer samma enkla fråga fem gånger och får inget svar.

Detta kan inte Centerpartiet överleva.

Länk

Twitter kokar.

Jag diskuterar vandaliseringen av Kulturhuset Stenkrossen i Lund med kollegor. Vi är inte överens om det här är att betrakta som ungdomligt oförstånd – eller om vi ser de obehagliga konturerna av vänsterns auktoritära människosyn.

Polisen har hittat molotovcocktails bland spillrorna. Förberedelse till mordbrand? Det blir bara värre och värre.

Länk

Simon anlägger det stora perspektivet.

Det var ett skott i foten men jag hoppas att de som ids tänka efter lite kommer att förstå att det här var en enskild incident, ett snedsteg, i ett nödvändigt, revolutionärt världsförlopp.

På förskollärarutbildningen fortsätter vi att diskutera intressekonflikter. När är det etiskt försvarbart att kasta bensin på poliser?

Den modige (men aningen naive) Simon Lerkot fortsätter att förklara vandaliseringen av ett barnkulturhus i Lund:

”Att du sedan har mage att lägga skulden på andra i gruppen och polisen i stället för att ta på dig skulden DU bär i att du var där och inte stoppade det DU säger att du märkte var på gång.”

Jag vet inte hur många gånger jag behöver skriva att det var dumt och att alla medverkande, jag själv inkluderad, är att beskylla för det som hänt.

Kanske är han uppvuxen då det räckte med att säga förlåt och sedan gå vidare? För mig fungerar de pompösa och självbelåtna förklaringarna som ytterligare provokationer. Här finns ingen självinsikt.

Sydsvenskan fortsätter att rapportera förtjänstfullt.

Det ska bli spännande att se hur Ung vänster och vänsterpartiet hanterar de här grupperna i framtiden. Ni kommer inte se mig i något demonstrationståg där maskerade deltagare tillåts. Då stannar jag hellre hemma.

Tills vidare menar jag att de 330 medlemmarna i Facebookgruppen “Brytfest Lund” har ett gemensamt ansvar.

Hanna Gunnarsson markerar.