Följ länken för att få bilden i full upplösning.
Vi behöver ord för att beskriva kunskap. Annars blir det svårt att utbilda lärare.
Följ länken för att få bilden i full upplösning.
Vi behöver ord för att beskriva kunskap. Annars blir det svårt att utbilda lärare.
Jag har en dålig vana. De morgnar jag inte behöver stiga upp brukar jag sätta på radio och njuter av att låta rösterna söva mig igen. På lördagar är Naturmorgon och Lundströms bokradio perfekta insomningsprogram. Söndagar är mer spretiga – Språket och Vetenskapsradion är lite oförutsägbara.
I morse hade jag en svår upplevelse som på något sätt följt mig genom dagen. Som vanligt vaknade jag tidigt och lyssnade på Stil. Idag handlade det om fötter och olika former av pedikyr.
I drömmen är jag inbegripen i ett allvarligt samtal om huruvida mån bör måla tånaglarna. Jag blir allt mer upprörd över att personerna i drömmen inte bryr sig om mina kloka åsikter. De tycks leva sitt eget liv och pratar på trots mina protester. Ibland känns det nästan som om de inte lyssnar på mig?
Jag vaknar arg och förorättad. Det är hårt att bli nonchalerad – även i drömmen.
En annan dag tänker jag bejaka mina feminina sidor.
http://menwithpaintednails.blogspot.se/
Samtidigt är det granen som “ställer maten på bordet” och det finns något mystiskt lockande med de här mörka salarna.
Bäckhalladalen är en fantastisk plats.
Jag tänker att de här vågformerna inbjuder till hypotesskapande. Kanske behöver vi nya ord för att beskriva formationerna.
Jag åker hem genom natten och lyssnar på ett samtal som griper tag. Det är något väldigt vackert i människans förmåga att övervinna svårigheter.
I våras tillbringade jag ett par dagar kring Stureplan i Stockholm. Alla jag mötte var klädda likadant, i mycket tunna och slimmade och smalribbade täckjackor.
Det var spöklikt. Nordkoreanskt.
Det är dessa kvarter, det samtida Sveriges extremt jag-centrerade och därför också extremt konformistiska VIP-rum, som utgör ena halvan av Jens Lapidus litterära universum. Den andra halvan är Stockholms södra förorter.Formellt är det kriminalromaner Lapidus skriver, men det som gör dem läsvärda är något annat: Ambitionen att vara en Biblioteksgatans och Brandbergens Balzac, att göra ett tvärsnitt genom det tidiga 2000-talets svenska klassamhälle.
Ett litet lustmord piggar alltid upp. Jens Lapidus lär klara en konstfullt elak recension utan att bryta samman.
Jag bestämmer mig för att strunta i Inger Rudberg. Mot dumheten kämpar gudarna förgäves.