Jag läser ledaren och nickar först instämmande.

Samtidigt måste jag förklara för mig själv – vad är det som gör att jag misstror partiledarens avsikter? Han borde väl ha samma rätt att uttrycka sina åsikter med kroppen som alla andra?

Inom svensk mansrörelse är det här en stor fråga. Staten samarbetar med organisationen Män för jämställdhet som tar alla chanser att visa sina goda värderingar och normkritiska avsiktet.

Själv känner jag ett visst obehag över att bära tröjor som manifestar min präktighet i okontroversiella frågor. Jag är mot våldtäkter och kvinnomisshandel alla dagar.

Ändå vill jag av rättviseskäl försvara Jonas Sjöstedts rätt att tatuera sig utan att hånas. Tills någon förklarat för mig varför han är löjligare andra politiker som vill föra ut sitt budskap.

En annan dag kan vi diskutera manliga feministers strategier.