Vår granne får något plågat i blicken vid tanken på de kommande nationella proven.
Jag förstår henne. Detta är inte värdigt.
Vår granne får något plågat i blicken vid tanken på de kommande nationella proven.
Jag förstår henne. Detta är inte värdigt.
Skolvalet är en populär reform som nästan alla politiska partier vill ha kvar. Men politikerna blir också allt tydligare med att påpeka att skolvalet har ett pris. Och nu är det dags att börja betala.
Priset är att de bästa lärarna ska till de svåraste skolorna, liksom mer pengar och de mest erfarna rektorerna. Mer ska omfördelas från de starka eleverna till de svaga.
Detta lovar en del politiker idag. Men frågan är om det verkligen är en vinnarstrategi i det långa loppet. Att ge de mest resurstarka väljarnas barn lägre utbildad personal, mindre erfarna och mindre skickliga lärare och färre pengar på sina skolor – vilken politikerkarriär skulle överleva det?
Att ha resursfördelning utifrån behov i skolan kan därför visa sig bli betydligt svårare att genomföra än att lova.
Jag har inte mycket att tillägga.
>
(Klickbar bild)
Av dem söker 98 i första hand.
(Sök själv ovan!)
En annan dag ska jag summera och dividera i kalkylbladet. Det är upplagt för hemgjorda teorier om framgångsfaktorer.
Uppdatering:
En tredje dag ska jag fundera över att 75% av de förstahandssökande männen antagligen inte kommer in på grund av konkurrenses. Risken är stor att jag drabbas av förbjudna tankar om kvotering.
Ryktet säger att på andra utbildningar till viktiga yrken (konsthögskola – Teaterhögskolan) förekommer ett informellt urvalsförfarande som bygger på att det ska vara jämn könsfördelning på teater- och konstscen.
Jag menar att läraryrket är minst lika viktigt och att barn bör möta lärare av båda könen.
En dansk radiojournalist ringer upp mig och vill ha kommentarer om det nya genuspolitiska förslaget som enligt debatten skulle göra Norden till ett gigantiskt hen-experiment efter Södermalmsmodell. Upprördheten är stor i grannlandet.
Nordiska rådet har utrett frågan om genus i förskolan och rekommenderar nu (Rek 9/2014) Ministerrådet att ta nästa steg. Det finns anledning att ifrågasätta delar av förslaget.
En kartläggning av könsperspektivet som kan användas för att styrka likabehandlingsarbetet. Det låter oskyldigt och bör kunna fungera som bas för diskussioner om vilka åtgärder som ska göras.
En kvalitetsmärkning av de förskolor som arbetar målinriktat med likabehandling och jämställdhet. Erfarenheterna från liknande insatser inom miljöområdet är uppmuntrande och många förskolor är idag stolta över sina Gröna flaggor. Jag tror att det finns ett politiskt problem i hur kvalitet ska definieras. Risken är stor att vi väljer den svenska vägen där genus definieras som en kunskapsfråga och det gäller för pedagogerna att visa upp det rätta medvetandet. Vi har en olycklig historia av normativa insatser där barnen har blivit statister i ett politiskt spel för jämställdhetsaktörer som plockar poäng genom förenklade utspel. Den första vågens genuspedagogik utgick från behavioristiska teorier och försökte träna bort traditionella mönster och ersätta dem med nya. Den andra vågens genuspedagoger valde att ta bort leksaker som kunde uppmuntra till traditionella val. Idag finns det en retorik som antyder en öppnare hållning och jag har hopp om att genuspedagogiken ska våga möta barns val utan moraliserande glasögon. Det finns frågor som är viktigare än hen och rosa/blått. Behöver vi fler inspektörer och kriterier? Jag anar konturerna av ytterligare en dyr kontrollapparat som inte självklart tillvaratar barnens intressen.
Frågorna ska arbetas in i lärarutbildningarna. Ingen utbildning är idag lika komplicerad och omgärdad av politiska utspel som lärarutbildningen. Vi har en mycket detaljerad examensordning och behöver inte ytterligare en styrningsnivå. Frågan är om vi vill släppa ifrån oss tolkningsföreträdet i de här känsliga frågorna (Vad innebär det egentligen att motverka traditionella könsmönster?) till andra länder? Är vi beredda att låta homofober och abortmotståndare bestämma över vilka värderingar som förskolan ska gestalta?
Goda exempel ska lyftas fram på hemsidor. Det låter trevligt men kommer att innebära en stark styrning av hur förskolorna tolkar direktiven och eventuella kriterier.
Jag menar att jämn könsfördelning i pedagoggruppen är en avgörande förutsättning för framgångsrikt jämställdhetsarbete. I Sverige har vi i stället under många år valt att beskriva dagens verksamhet som könsneutral och göra jämställdhet till en fråga om rätt medvetenhet – en kunskapsfråga. Barnen genomskådar denna sköra kuliss och inser att pedagogernas erfarenheter är viktig för hur verksamheten utformas. För att kunna diskutera innehåll och metoder på ett djupare plan behöver vi göra upp med den inriktning jämställdhetsarbetet har haft och staka ut nya vägar som inte bygger på likhetsnormativa antaganden. Men då måste det finnas verklig mångfald inom personalen.
I Sydsvenskan den 16/4 läser jag att stora föräldragrupper i resurssvaga områden väljer bort förskolan för sina barn – trots att forskningen pekar på värdet av att just de här barnen behöver tidigt stöd i språkutveckling. Jag är rädd att det finns en djupnande förtroendekris mellan familj och samhälle. Om förskolan och staten tar sig stora friheter att definiera vilka av de ”traditionella könsmönstren” det är som ska motverkas menar jag att det är rimligt att föräldrarna avstår från omsorg. Förskollärarna bör alltså tolka detta uppdrag försiktigt och i samråd med föräldrarna – utrymmet för toppstyrning är mycket begränsat.
I första hand bör vi fokusera på att låta barn experimentera med stereotypier och roller. På så sätt bygger vi ett samhälle av starka individer som kan röra sig fritt mellan världar och skapa egna gränsöverskridande. Den könsneutrala visionen har låg attraktion – att göra kön kan vara något spännande och lustfyllt.
Maskulinitet är något föränderligt och förhandlingsbart, men då måste det finnas olika tolkningar i barnets närhet som de kan pröva användbarheten av i det egena identitetsarbetet.
Den här nyheten från Malmö skapar oro. Vi vet att förskolan är viktig för barn från resurssvaga områden och ändå väljer just den här gruppen föräldrar att inte låta sina barn delta i verksamheten.
Jag har en del tankar om förtroendekris mellan familj och samhälle. Vår bild av förskolan som en representant den goda staten stämmer inte med föräldrarnas erfarenheter.
Frågan är vad som ligger bakom misstänksamheten?
Jag (och Malmö stad) behöver teorier som förklarar fenomenet!
Jag gillar attityden.
Tack Fredric för tipset!
Jag debatterar med Joakim Lamotte i Studio Ett
Så här presenteras programmet:
Förra veckans avslöjanden om övergrepp mot barn på en förskola i småländska Högsby har väckt liv i en gammal debatt. Bör samhället verkligen arbeta för att öka andelen manliga förskollärare? Är det i själva verket inte tryggare för barnen på dagis med enbart kvinnor? Det är journalisten Joakim LaMotte som i en debattartikel menar att han tycker det är skönt att inga män jobbar på hans barns dagis, och krävt ännu hårdare kontroll av de män som ändå vill arbeta i förskolan. Hör en debatt mellan Joakim LaMotte och Mats Olsson, själv förskolelärare som numera utbildar förskollärare på Malmö högskola. Mats Olsson hävdar att Högsby-fallet är så exceptionellt att det inte kan användas som exempel, och att det är just fler och utbildade manliga förskollärare som kommer ge bättre dagis.
Att diskutera över länk är minst sagt ett högriskprojekt. Jag försöker att inte bagatellisera föräldrarnas oro men hävdar att det inte är en fråga om “enkel matematik”. Statistik är en vansklig konst. Att alla pedofiler är män innebär INTE att alla män är pedofiler. (och som de flesta vet är inte ens det första antagandet sant)
Min tes är fortfarande att utbildning gör skillnad och att vi som arbetar inom förskolan ska ta ett stort ansvar för att sortera bort olämpliga personer. Men vi kan inte ha en utbildning som utgår från att männen måste bevisa sin oskuld (eftersom de har gjort ett så märkligt yrkesval).
Slutsats: Det problem som migrationsministern talar om, handlar i år i Malmö om två elever på en enda skola. Det måste vara mycket små klasser om det ska bli några 25 procent. Ministern ljuger.