Den här berättelsen har just prisbelönats och jag behöver diskutera det moraliska budskapet.
Jag balanserar mellan hipster och bonnläpp.
Det finns ord som är historiskt belastade. Jag tror att de flesta av oss är misstänksamma mot begreppet “förändringsbenägenhet” som för mig är starkt förknippat med anpasslighet till arbetsgivarens diffusa lönekriterier. Jag behöver fundera mer över skillnaden mellan övergångskompetens och förändringsbenägenhet.
Jag läser Sven Perssons och Helena Ackesjös intressanta text i PEDAGOGISK FORSKNING I SVERIGE om barns erfarenheter av övergångar mellan förskola, förskoleklass och skola.
Det som skulle bli en mjuk övergång mellan skolformer riskerar att bli ett intränande i ytliga relationer. Kontinuitet tycks vara ytterst viktigt för de intervjuade barnen.
Slutdiskussionen:
Jag hade gärna länkat till den samlade texten om den funnits på nätet.
Min plan är att lyfta frågan till politiska höjder i Almedalen:
På twitter kan allt hända:
https://twitter.com/katederkramare/status/482859844429684736
Det kan vara så att både Jans och Ibrahims konton inte är helt äkta.
Idag tränar vi källkritik.
På den första semesterdagen läser jag senaste numret av Pedagogisk forskning i Sverige och fastnar i en text om hur synen på lästräning har förändrats genom åren.
Tarja Alatalo beskriver det som en starkt polariserad resa där de olika positionerna har haft svårt att hitta ett gemensamt språk för vad barn behöver för att utvecklas. Livet är ingen fotbollsmatch och när det gäller pedagogik tycks ideologiseringen vara plågsamt närvarande.
Få saker väcker starkare känslor än barns läsförmåga. Författarens oro tycks väl motiverad.
En annan dag ska jag tala om hur jag ser på vetenskapliga tidskrifter som inte publicerar sina senaste texter öppet på nätet.
Jag hittar länkar till äldre nummer. Tack för det!
Följ länken för att få bilden i full upplösning.
Vi behöver ord för att beskriva kunskap. Annars blir det svårt att utbilda lärare.
Jag bestämmer mig för att strunta i Inger Rudberg. Mot dumheten kämpar gudarna förgäves.
Det har varit lite väl mycket politik på bloggen och jag känner mig alltid lite smutsig när feminismdebatten springer iväg. Eddy för tillbaka diskussionen till en mer grundläggande moralisk och epistemologisk nivå.
Som sagt, olika vägar till kunskap, skilda metoder, ger upphov till ständigt nya frågor. Inte konstigt att man känner sig lite vilsen. Det som är inne i sitt tänkande och den som är fokuserad på sin metod är så klart säker på sin sak och har självklart rätt. Men det betyder inte att den kunskapen är giltig överallt, alltid. Och logiken må vara strikt, men den kan också spela oss spratt när den tänjs ut långt bortom den horisont som livet och vardagen utgör. Klart man kan känna sig vilsen, när man blickar in i och får upp ögonen för kulturens komplexitet. Då är det viktigt att inte förlora huvudet och rusa iväg, att låta sig styras av affekter. Då behövs kritisk reflektion och utbyte av tankar, analys av läget, av vart man är på väg och vad man vill egentligen. Och då är vi tillbaka i moralen.
Måndag är alltid måndag.