Den här artikeln väcker mig ur sommardvalan. Tack för det.

Länk till DN

Jag vill citera långt – läs hela texten:

Finns då någon som försöker intala dem att huvudproblemet i deras liv är rasismen? Jag kan inte värja mig för det intrycket. Märkvärdigt nog kommer detta slags antirasistiska retorik ofta från människor som ser sig själva som ”vänster”. Det är konstigt. Hur kan den som identifierar sig som vänster glömma klassfrågan?

Spelar det någon roll om en antirasistisk agitation får människor i socialt underläge att tro att huvudproblemet i deras liv är rasismen? Ja, i så fall frestas de att tro att det är de öppet rasistiska partierna och grupperingarna, som är deras huvudfiender. Intrycket förstärks när antirasistiska organisationer mobiliserar främst mot udda öppet rasistiska partier. Klassmotsättningarna slätas ut. Man får ett intryck av att bara moderater, vänsterpartister och Svenska Kyrkan går samman och bekämpar de främlingsfientliga partierna, så är problemen lösta. Men tänker man så bortfaller de viktiga förklaringarna till underklassens problem: den högerpolitik som har ökat och befäst klassklyftorna. Den öppna rasismen är ett litet problem. Den strukturella rasismen, liksom den latenta, utgör långt större hot mot dem som kan beskrivas som ”främmande”. Men klassförtrycket överskuggar rasismen i alla dess former.

Saken har ännu en sida. De som ger sitt stöd till de främlingsfientliga partierna har ofta drabbats av samma högerpolitik, som drabbat de invandrade. De som invandrat har aldrig erbjudits några jobb eller någon social trygghet. Andra har förlorat sina jobb och sin sociala trygghet. I brist på politiska alternativ har de kommit att tänka att deras problem skulle lösas, om Sverige befriades från invandrare. Den tanken är lika dum som den att allt vore väl i Rosengård om man bara fick bukt med rasismen. Dessa tankar utgör emellertid varandras spegelbilder. De förtryckta invandrarna tänker att Sverigedemokraterna är deras huvudmotståndare. Och de som ger sitt stöd till Sverigedemokraterna tänker att det är invandrarna, och de antirasistiska organisationerna, som är deras huvudmotståndare.

Dessa missförstånd samverkar. De kan underblåsa krig mellan två förtryckta grupper i vårt samhälle, påhejat av vänsterns överdrivna antirasism och Sverigedemokraternas cyniska populism.

En rättfram vänsterpolitik borde kunna erbjuda ett – och samma – politiska alternativ till såväl Sverigedemokraternas väljare som marginaliserade invandrare i fattiga förorter.

Det var inte lätt då. Idag är det ännu svårare.

Men anar att det finns något väl förborgat i den här länken. Det får bli en annan dag!