Lars H Gustafsson har varnat många gånger för den typ av disciplinering som förespråkas i uppfostringsprogram som Nannyakuten.
Nu finns en bok som underbygger kritiken med hjärnforskning.
Ska det behövas?
Jag hittar dessutom ett generöst erbjudande på Lars hemsida!
Sydsvenskan gör en stark insats och löftena duggar på sociala medier och insändarsidor.
Jag vill också vara med och tänker att med all denna goda vilja är det lätt att bryta upp den olyckliga förordningen om att alla VFU-kurser under lärarutbildningen ska ha flergradiga betyg. Den typen av detaljstyrning skadar läraryrket mer än de flesta tror. Det måste finnas tid att pröva sig fram. Professionen erövras – den kan inte imiteras fram.
De flergradiga betygen innebär alltid en maktutövning och dagens studenter gillar ofta tydlighet i betygsättning. När de borde utforska sina möjligheter och pröva olika strategier hamnar många i underordning och ledtrådssökande.
Jag lovar att arbeta för att stoppa den olyckliga förändringen av högskoleförordningen, som undantar lärarutbildningen från autonomireformen och tvingar fram graderade betyg i alla VFU-kurser.
Vi diskuterar vilka grupper som är intressanta för kampanjer. Måste de tilltänkta männen vara genusmedvetna och kritiska till maskuliniteten – eller kan man tänka sig ett bredare perspektiv?
Brightons simklubb 1863. Jag är osäker på om det finns ett stänk av lekfullhet i bilden. Man kan inte lita på engelsmän.
Det är ungefär samma dilemma som finns inom genusvetenskapen. Försvinner könsskillnader och stereotypier om vi beslutar oss för att inte prata om dem?
Eller tar de andra utryck?
Jag hör nog till dem som gärna vill veta hur det går för olika grupper och lyssnar fascinerat på redogörelsen för hur de gör i England för att följa upp olika invandrargruppers skolframgångar.
https://twitter.com/peorehnquist/status/520082328962756608
Alla är välkomna.
Jag oroar mig för leken i skolan. Och det har jag alltid gjort.
Lärarna från Värnhemsskolan presenterar hur de arbetar med hållbar utveckling. Inramningen är lektion på livsmedelsprogrammet. En viss förvirring i rummet innan deltagarna förstår fiktionen.
Länk till Bambuser. Häng med!
Aje Carlstein föreläser för en stor grupp om organisationen PeaceWorks.
Länk till program.
Metodboken Låt stå nu med lärarhandledning och fördjuningskompendium.
“Lära genom att göra” är den teoretiska basen – ska integreras i kärnämnena.
“Jag skulle inte ha något emot att ha en icke-vit chef” – ett exempel på toleranspedagogik. (Med tre negationer?)
En flygande start på International Week på Malmö högskola.
Jag gillar den här mjukare varianten av afrikansk dans.
“Det kravmärkta barnet” är en lockande titel. Går det att problematisera hållbar utveckling utan att hamna i “silly position”?
Det är beska budskap.
Inte gömma sig bakom goda intentioner.
Idag har jag lärt mig att ordet “hottentott” haft skiftande betydelser och numera inte är lämpligt att använda i barnvisor.
Holländska kolonialister var under 1600-talet de första som använde ordet hottentott. Beteckningen refererar till folkets sätt att tala, då de utstötte höga klickljud, som lät som ”hot” och ”tot”. Senare kom det holländska ordet också att användas om personer som stammar.
Tillsammans med bushmän betecknas hottentotter som ett ursprungligt afrikanskt folk. De fick av antropologer namnet khoisan (khoi ”människa” och san ”samlare”).
Hottentotterna var boskapsuppfödare, bofasta eller nomadiska, medan bushmännen levde som jägare och samlare. Båda befolkningsgrupperna är i dag i stort sett utrotade eller assimilerade i samhället.
Med tiden fick hottentott en bredare betydelse och användes nedsättande om människor som ansågs tillhöra en underlägsen kultur och ha bristande intellekt. Beteckningen användes även om en okunnig, outbildad person.
I dag har hottentott försvunnit ur de flesta språk, men i Sydafrika har det överlevt som skällsord.
Den här sången gör sig nog bäst på finska?
Insändare om indianer i barnkultur.
Via Vua Vampa
Hui! Hui! Hui! Hui!
Här kommer indianer,
sluga (viga?) som babianer,
smygande på mockasin bland skogarnas lianer.
Här kommer Svarta Handen,
Här kommer Gula Tanden,
Vilda Pantern, Örnens Broder och Den Röda Branden.
Hui! Hui! Hui! Hui!
Alla vi hata blekansikten, Alla!
Alla de ska för våra pilar falla.
Ho ho ho! Ko ko ko! Via, vua, vampa,
Ho ho ho! Ko ko ko! Via, vua, vo!
Hui! Hui! Hui! Hui!
Vi äro indianer,
brokiga som fasaner,
vi gå ut på plundringståg mot äpplen och bananer Hui!
Jag stöter på den försiktiga omskrivningen från sluga till viga. Antagligen är liknelsen med babianer ett olyckligt val – även om det rimmar fint.
Tysta tankar 