Mobile necesse est

j1.jpgLäs Anne-Marie Körlimngs krönika i Lärarnas tidning.

Rätt, rätt, rätt och modigt, modigt, modigt!

Om vi lägger ner kepsstriden och mobilstriden – blir det något kvar att förfasa sig över då? Det känns som att många debattörer egentligen närmar sig skolan från nostalgiska utgångspunkter och den viktigaste regeln tycks vara:
– Om inte jag fick ha det när jag var liten, då ska minsann inte dagens ungdomar heller få!

Egentligen inleddes väl förfallet då det började sändas tecknade filmer på fler dagar än julafton!

Med Kant i tillvaron

kant.jpgLärarutbildning är ibland sorgligt förutsägbar och har ofta begränsade teoretiska referenser (läs Piaget och Vygotskij). I dagens Svd lyfter Anders Burman fram Kant som pedagogisk tänkare och jag reagerar med ett skamset:
– Ojdå – det har vi inte talat om för studenterna!

Jag blir nyfiken och inser att mycket av det vi tror är nytt har djupa rötter i filosofin. När vi kommer till den moderna skolans hörnstolpe värdegrunden (jag vet att det är  ganska svårförenliga metaforer) är det inte svårt att dra linjen tillbaka till teorin om det kategoriska imperativet. Handlingar ska vara generaliserbara och människor ska inte utnyttjas för egen vinning.

Kant beskrivs ofta som en sträng uppfostrare och moralist, men bakom ytan finns också en upplysningsmänniska som intresserar sig för frågan om frihet. De tre huvudlinjerna:

  • disciplinering
  • kultivering
  • civilisering

Går de att översätta till något användbart?

Slutklämmen är magnifik:

Samtidigt bör disciplin inte förblandas med det Kant kallar dressyr, en åtskillnad som kan jämföras med begreppsparet auktoritet respektive auktoritär. Bara för att man tar avstånd från det senare ledet i de båda begreppsparen behöver man inte förkasta det förra. Men lika litet som auktoriteten har disciplinen något egenvärde. Syftet med varje form av disciplin måste i stället vara emancipatoriskt, frigörande.

Jag brukar avråda studenter från längre citat – men ibland måste man.

Så även om disciplin är nödvändig för att man skall vara genuint fri får detta frihetsändamål aldrig glömmas bort. I annat fall reduceras uppfostran till dressyr. ”Genom dressyr har man emellertid ännu inte åstadkommit något”, som Kant så riktigt konstaterar, ”utan det kommer framför allt an på att barn lär sig tänka.” Det är något som man önskar att även Jan Björklund och andra borgerliga och numera också socialdemokratiska skolpolitiker kunde inse.

De lata barnen?

Eller de överbeskyddande föräldrarna? Geijersskolan har haft ett projekt som syftat till att minska bilkörningen kring skolan. Läs Sydsvenskan. Även om jag är emot social ingenjörskonst är det inte svårt att se vinsterna med ändrade vanor.

Dessutom gillar jag gammal hederlig belöningspedagogik och älskar idén att fira folkhälsoframgången med pizza.

Särskilt mycket njuter jag av bilden på min favoritflöjtist Hans Holm i rollen som eldig italienare. Vi har en gång åkt runt och spelat på Malmös förskolor under det hemliga täcknamnet Hassan och Massan. Det är nog dags igen.

hm.jpg

9A och DN

Jag gillar barnen i teveserien 9A. De känns äkta och ibland framstår de som lysande kompetenta när de växlar mellan olika språk och malmöitisk tantadialekt.

Jag tycker om att serien romantiserar lärargärningen och ser ett värde i att superlärarna får hjältestatus.

Jag är lite bekymrad över att allt tycks handla om det individuella mötet barn-lärare som beskrivs i coachingtermer och instrumentellt ledarskap. Att bli sedd och bekräftad, att ställa krav och vara uthållig.

Jag är ganska orolig över att andra dimensioner i läraryrket är osynliga. Organisation, lärarlag, kunskapssyn är inte tevemässigt och väljs bort.

Jag är djupt deprimerad över att Peter Wolodarski i DN tycks tro att serien handlar om status och ämneskunskaper. Och att det är möjligt att bygga en utbildningspolitik på gestaltningen av händelserna.

Har vi sett samma serie – eller är DN:s ledarsida så in i grunden politiserad att alla åsikter formuleras oberoende av händelserna?

Nu tror jag att upphovsmännen bakom serien känner sig lite lurade. I dagens överhettade skoldebatt kan vad som helst användas till vad som helst.

lustful.jpg

Where ever you go

Jag letar efter ett avspänt läge. Colbie Caillat – Bubbly trycker på de knapparna. Jag tror att livet är så vackert som hon sjunger. Rösten lyckas vara nervig och lugn samtidig.

Till sist är ändå engelska språket fantastiskt sångbart. Lyssna på slutet och hur mjukt orden “Were ever you go” faller.

Och så blev det sommar i mig igen. Dubbelklicka!

far1.jpg

I kväll ser jag på serien från Johannesskolan och funderar över hur olika det kan vara. Behöver vi bilderna på dessa superlärare som kommer in och räddar barnen?

Betyg – skalövningar

mata.jpg

Jag har fasta åsikter om betyg och delar helt Freons och Jannes tankar om det senaste stolleprovsförslaget. På radion hör jag hur ungdomar tycks tro att många steg innebär garantier för rättvisa och att ur denna rättvisa ska växa den rara örten “flit”. Förslaget. Reaktionerna.

Jag ser bara detaljstyrning, förenklad kunskapssyn, individualiserad människosyn och ämnesfixering.

Och en förarglig ministerdialekt som påminner om Bert Karlssons krämarstämma – skillnaden är att Bert har humor och någon form av bisarr charm.

Jan Björklund har… hmmmmmm… Ja, vad  har Jan Björklund?

Min bästa bild

Jag har blivit utmanad av Monika Ringborg och kan naturligtvis inte motstå en så spännande inbjudan.

Eftersom jag är en ganska otålig person och är livrädd för att fastna i eftertankar före – eller reflektion som vi akademiker brukar säga – valde jag snabbt följande bild: (dubbelklicka!)

judiskamuseet.jpg

Egentligen är jag fast övertygad om att en bra bild inte behöver någon förklaring – men vill gärna ge en liten bakgrund

Bilden är tagen på Judiska muséet i Berlin. Ett av rummen är som en hög betongsilo med ett litet fönster 15 meter upp. När vi är där blåser det en kall vind utanför men i rummet är det mörkt och dämpat. Några ungdomar sitter på golvet försjunkna i sig själv. Vi ser att det finns ett avlägset svagt ljus och kanske en strimma av hopp men inser att det är svårt (omöjligt) att ta sig upp till det. Skuggorna på bilden är mina vänner som övermannades av den starka stämningen och gick ut.

Bilden är tagen med stativ och två sekunders exponeringstid. Jag blir fortfarande berörd av den och hoppas kanske locka någon att besöka detta fantastiska museum.

P.S. Jag kunde inte motstå frestelsen att komplettera bilden med hur det ser ut om man tittar upp mot ljusinsläppet.

b2.jpg

Nu återstår att skicka inbjudan vidare

Soffies moment

Freonblogg

Metabolism

Lancefestivalen

Fredrikbloggen

+ alla andra som känner sig manade!

Länka gärna hit så att det går att följa tråden!

Lärande och ämnesdidaktik – Hjälp!

lar5.jpgEn kollega har bett mig ta fram en bild som sammanfattar eller illustrerar orden “lärande” och “ämnesdidaktik”. Det förutsätter att jag har någon form av allmän förståelse av dessa gåtfulla ord.

Många av mina gamla foton föreställer barn som är djupt engagerade i någonting och jag ser att det lyser av “lärande” i bilderna. De vuxna är märkvärdigt frånvarande – kanske har kameran skrämt iväg dem, men barnen är egendomligt ensamma.

Problemet ligger även i ordet “ämnesdidaktik”. Jag föreställer mig att många förväntar sig att det ska finnas en vuxen som visar barnet något ämne på ett spännande sätt. Själva bilden av undervisning som en hierarkisk handling tränger sig på.

Går det att tänka sig bilder av undervisning som inte är präglade av förmedlingspedagogiskt tänkande? Av mina tusentals bilder lyckas jag inte hitta en enda bild där barn och lärare befinner sig på samma nivå i kunskapsprocessen. Min idealbild skulle helst präglas av  gemensam nyfikenhet och riktad energi.

Det kan vara ett bildproblem – men det kan också vara ett ett symptom på något mycket allvarligt.

lar2.jpg

Hur som helst är jag tacksam på förslag som skulle kunna hjälpa mig och kollegan!

Skriv eller skicka bild till mats.olsson@mah.se!

Liten belöning och stor ära om bilden går att använda!

Sven-Eric Liedman reder ut

klementin1.jpgJag har brottats med Bolognas kunskapsbegrepp och slitit mitt hår i arbetet med att försöka konstruera kursplaner som stämmer överens med detta nya synsätt. Tanken bygger på attt det är möjligt och meningsfullt att i mätbarhetens och tydlighetens namn dela upp kompetens i

  1. Kunskap
  2. Färdighet
  3. Attityd

Denna uppdelning är mer än lovligt mystisk – men jag har inte riktigt kunna reda ut var felet ligger.

Därför är det med en lång befriad suck jag läser Sven-Eric Liedmans text i DN och njuter av han finns och delar med sig av sin visdom. Skoldebattens unkna luft känns lite lättare att andas

Stenarna i själen är en bok som jag gärna skulle vilja läsa tillsammans med någon. Även om jag är lat så dras jag ibland till intellektuella utmaningar. Liedmans försök att förklara förhållandet mellan form, innehåll och materia knäckte mig nästan i Indien. Men nu är jag redo!

Jag vill bli bildad – inte nyckelkompetent! (Det är väl egentligen bara han teliapappan som är en nyckelkompetens på företaget…)

Freon kommenterar

“En får inte vara blöt”

ekborg.jpg

Att föreläsa för unga studenter är en prövning. De mest självklara referenser till Povel Ramel, Martin Ljung, Carl-Gustav Lindstedt, Fridolf Rhudin eller Malte Lindeman är ofta bortkastade. Idag drabbades jag av våldsam lust att höra monologen om den barske norrlänningen i Lars Ekborgs gestalt. Replikerna är liksom huggna i sten och det är spännande att detta monument över machokulturens är skrivet av Sveriges största mjukis Beppe Wolgers. Jag hittade texten på en generös blogg.

Idag är det svårt att värja sig från alla humorprogram på radio och teve. Jag menar att det var roligare förr – eller så hade vi det tråkigare.