Att diskursera

Jag vet inte om jag helt har förstått diskursanalysens alla aspekter, men Magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar tror jag är ett bra exempel på metodens användbarhet. Det handlar om att se sprickor.

Han har undersökt studenternas erfarenheter från Lärarutbildningen i Göteborg och försökt beskriva den diskurs de befinner sig i. Alltså hur talar studenterna och lärarutbildarna om utbildningen? Hur ser retoriken ut? Hänger den ihop? Finns det andra rivaliserande sätt att se på verkligheten som motsvarar deras upplvelser bättre? Frågorna ligger mycket nära mina upplevelser från sex år som lärarutbildare.

Den nya utbildningen sjösattes 2001 och bygger på Lärarutbildningskommitténs förslag. Några huvudtankar var:

1) Läraryrket handlar inte längre om att lära sig en roll som ger makt. I stället gäller det för studenten att erövra sin egen auktoritet i mötet med barnen. Det gäller att hitta sig själv, sin stil och att våga vara personlig. Individualisering är svårt  att lära ut, men nödvändigt för den moderne läraren.
2) Lärandet är en kollektiv process och kunskapsbildandet sker i mötet mellan människor.  Allas erfarenheter är viktiga. Du måste delta i dessa möten som samtidigt förbereder dig för yrkets kollektiva karaktär. Gruppen är grunden för kunskap.
3) Du har själv ansvar för dina studier och frihet är en förutsättning för kvalitet. Vilka böcker, hur mycket och med vilken energi du deltar i studierna är till sist en fråga för dig själv. Du vet vad du behöver och hur du lär dig.
4) Kunskap är ingen färdig massa som transporteras. I stället är det viktigt att studenten intar en flexibel hållning till ämne och metoder. Det gäller mer att ”lära sig lära” än att presentera färdiga lösningar

Dessa fyra huvudtankar (som i sig är svåra att förena med varandra och den starkt normativa tradition som alltid omgärdat läraryrket) kan säga bilda en dominerande diskurs för hur jag och mina kolleger tänkte på 2000-talet. Observera att det finns ingen garanti för att studenterna verkligen har upplevt någon frihet eller delaktighet, trots ambitionen. Förhållandet kan mycket väl vara det motsatta.

Nu utmanas denna av en annan helt annorlunda hållning.
1) Läraryrket består av ett antal färdigheter som ska läras in och kontrolleras. Därigenom skapas en legitimitet och maktposition som garanterar kvalitet
2) I bolognaprocessens värld är all kunskap till sist individuell och examineras därefter. Mätbarheten är central och utbildaren garanterar att målen verkligen är uppnådda. Fokus ligger på produkten – examinationen.
3) Det egna ansvaret och valfriheten är inte möjligt att förena med visionen om likvärdighet och kontroll. Läraren bör underlätta för studenten genom att peka ut vägen mot målet. Flexibilitet är inget självändamål.
4) Ämne och pedagogik delas upp. På så sätt bevaras hierarkier mellan viktiga/oviktiga ämnen och föreställningen om att olika åldrar är mer eller mindre betydelsefulla och statusgivande. Regeringen talar om de vetenskaplig förankrade och evidensbaserade metoderna som lösning på den rådande förvirringen (det finns många olika metoder)
5) Rollerna lärare/elev bör inte ifrågasättas. Till sist handlar examination om maktutövning och auktoritet. Sorteringsfunktionen är legitim och nödvändig för att bevara yrkets status. Studenten rekonstrueras som elev/mottagare av information och normer.

På ytan är detta en ganska enkel motsättning och vi lärarutbildare har ofta demoniserat den nygamla pedagogiken utifrån trosvissa tankar om att ”det goda ska segra” och ”det gamla måste bort”.

Magnus Åberg beskriver väl hur studenterna i Göteborg sprattlar i sina försök att  förstå hur utbildningen var tänkt. Många studenter kände sig lurade när de förstod att lärarna inte kunde leva upp till sina stolta ideal om att vara personliga, kommunikativa och öppna för oliktänkande i en massutbildning. Vi som har föreläst om dialogens betydelse för 300 studenter  känner oss nog träffade.

Dessutom är det tveksamt om den retorik som vi har svept in oss i verkligen har hållit samman för en närmare granskning. Jag tror  att studenterna inte har haft en större upplevelse av delaktighet och makt under denna perioden. Retoriken har inte lyckats beskriva vad det är som de egentligen har kunnat ta ansvar för. Vi har inte lyckats beskriva hur personlig en lärare egentligen kan vara. Vi har inte lyckats tydliggöra vinsterna med ett gruppbaserat arbetssätt för alla. Vi tror på flexibilitet så länge de kommer hit – därefter skapar självständiga oro hos utbildarna som gärna minns en seminarietradition med fulla arbetsdagar och hantverksstolthet

Framför allt lever föreställningen om att det är möjligt och meningsfullt att dela upp ämne och pedagogik kvar under ytan och kommer antagligen att blomma fullt ut i den Lärarutredningen som presenterar sitt förslag till hösten. Dessutom lär den gamla fina stadieuppdelningen återuppstå. Skillnaden mellan olika åldrar ses som grundläggande för att förstå barn. Utvecklingspsykologin och normalitetstänkandet återtar mark.

Det  kan bli spännande – diskursanalysen hjälper oss att se sprickorna inom den gamla retoriken.  Men vi måste också beskriva skillnaderna mellan det gamla och det nya på ett tydligt sätt.
Den största faran tror jag är att inte se de inbyggda konflikterna som finns. Vi kanske har en stark längtan efter att se historien som en behaglig ström av harmoniska händelser. Om vi tror att allt går  att förena – då är vi verkligen illa ute…

Men, men, men… Hur ska studenterna orientera sig mellan dessa starka spänningarna? Deras  längtan efter att möta en homogen utbildning med lärare som tänker likartad tror jag är stor.

Jag tar farväl av mitt personliga lärarjag och kränger på mig åsiktuniformen – här ska undervisas!

Lärares uppdrag – barns rättigheter

Ofta är jag trött på alla deklarationer och manifest.  Samtidigt behöver vi formulera en hållning i grundläggande frågor.

Anne-Marie gör det bäst och frågan om hur skolan ska undvika att bli ett övergrepp är högaktuell.

Läs och njut!

Hur ska en slipsten dras?

Min begåvade kollega Jonas Aspelin har skrivit en spännande bok Suveränitetens Pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur och i SvD gör Merete Mazzarella en kritisk presentation som fångar mig. Aspelin gör upp med de beskäftiga och individualistiska handböcker som menar att vi ska ta makten över våra liv. I ett sant narcissistiskt samhälle bestämmer vi naturligtvis helt själv över vår lycka. Vi kan ju t-ä-n-k-a oss glada och välja bort alla de obehagliga upplevelser som hotar den privata harmonin.

Alternativet i Aspelins världsbild tycks delvis ligga i att våga gå in i relationer och verkligen satsa allt på dessa mer eller mindre autentiska möten. Bubers ande svävar över texten och jag har inte svårt att lockas att hålla med.

Mazzarella är inte lika lättfångad utan väljer att med hjälp av Sennett markera en distans till denna relationsromantik som faktiskt också kan ha nog så krävande, kvävande och auktoritära drag. Om jag inte lyckas med relationerna… – eller om (ve och fasa) en del av mina relationer är både instrumentella och huvudsakligen artiga? Jag är lite kluven – just nu vill jag nog helst inte bli indragen i för många och okontrollerbara relationer. och då är det nog ärligare att inte ha några relationer alls. De är ju till sin natur oförutsägbara…

Till sist kanske det är säkrast att hålla sig lite på sin kant och vara lagom artig. Låter det tråkigt?

De goda djuren

På loppmarknaden i Äsperöd hittade jag en bok som väckte obehagliga minnen. Gidlunds förlag gav 1982 ut De goda djuren. Nu hade den rensats ut från biblioteket och jag undrade varför.


Kanske borde den svartvita bilden av korvkiosken på omslaget väckt mina misstankar. Efter några söta djurbilder övergår boken till att frossa i närgångna bilder och sakliga skildringar från slakterier där de söta djuren förvandlas till nyttiga produkter. Allt berättat i en strikt neutral ton och med oklanderlig faktahantering. Lätt chockad stänger jag boken och undrar: Vad är det jag läser?

Gidlunds var ett vänsterförlag (SKP?) och jag anar att boken kunde läsas som ett försök att visa hur det verkligen var på köttfabrikerna – eller var det ett lömskt försök att göra oss alla till vegetarianer? Hur tokig var vänstern egentligen?

Är det någon som minns boken? Jag vet bara att det är en skrift som jag ogärna skulle se mina barn läsa vid unga år – sann eller ej! Antagligen är det den förnumstiga objektiviteteten som skrämmer mig mest…

Den vänliga maktutövningen och myten om den goda skolan

En lärare har samlat in utdelade inbjudningskort (Sydsvenskan) SvD AB ) till ett kalas eftersom inte alla barnen var bjudna. Händelsen JO-anmäls och nu har vi en chans att få maktförhållandet mellan hem och skola prövat. Intressant och provocerande att döma av de många reaktionerna på hemsidan.

Jag anar att det är skolans värdegrundsarbete som ofta uttrycks i allmänna regler som “här är vi snälla mot varandra” men som nu bryts ner i mer detaljerade instruktioner för hur barn och föräldrar ska vara. Frågan är naturligtvis med vilken rätt skolan går in och försöker detaljstyra hur barnen firar födelsedag. Gränsdragningsproblemen hopar sig. Kommer skolan även att ta ansvar för gottepåsarnas?

Minnet av de egna barnens kalas vaknar sakta – rädslan för att inte göra rätt och insikten i att behöva ordna ett kalas för 28 nioåringar i en liten lägenhet. Jag förstår de föräldrar som väljer att köpa sig fria genom att förlägga festen till McDonalds.

Regeln som skolan bevakar är överlämnandet av själva korten. Än så länge finns det inte medel att kontrollera vilka tankar som tänks och vilka ord som viskas bakom ryggen på lärarna. Jag tror att det kommer en reaktion mot en skola som är besatt av sin egen godhet. Drömmen om den inkluderande skolan förvandlas till en totalitär mardröm. Eller som brevbäraren i Äppelkriget säger:
– Vi har våra turer och bestämmelser!


Nästan Björklund!

Jag har en hemlig dröm – att en morgon få läsa något klokt som Jan Björklund skrivit. Idag var det nära. Svd Sydsvenskan DN AB

Han har upptäckt att pojkarnas resultat i skolan är sämre och avsätter miljoner för att förändra detta. Hurra för dig Janne!

– Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med, sade Björklund.

Sen kommer den lilla obehagliga grodan:

Han tror att skolans arbetssätt, där eleverna i hög grad ska arbeta självständigt, kan ha bidragit till utvecklingen.

Min tolkning av pojkarnas resultat är det motsatta. Flickorna som gärna går in i nära relationer med de kvinnliga lärarna njuter av det osjälvständiga arbetssätt som dominerar i dagens skola. De lär sig tidigt ledtrådssökandets ädla konst och finslipar den genom åren.  Pojkarna som har större distans till skolarbetet och sina lärare fortsätter att kräva meningsfullhet. Därför är de inte lika lätta att betinga till lydnad.

I en skola som ger utrymme för självständigt arbete och tänkande kommer pojkarna att prestera lika bra som flickorna.

Problemet och utmaningen är densamma för mig som jobbar på lärarutbildningen. Männen kommer hit och ställer krav på att få tänka själv – en del slutar när de upptäcker hur lågt det är till tak inom skolans värld.

Gris i kris

Diskussionen om de avhoppade manliga lärarstudenterna hamnade i allmänna resonemang om manlighet. På gott och ont, tänker jag eftersom positionerna ofta är ganska låsta och förutsägbara.

I dagens svd skriver Martin Gelin om hur mannen gestaltas i amerikansk film, och han ser ett starkt mönster i att mannen genomgående beskrivs som töntig, omogen och oförmögen till djupare relationer.

Frågorna hopar sig:
– Vad är egentligen manlighet?
– Vad menar vi med kris?
– Om det är en kris – vad beror den på och är det inte bara ett knep för att knipa offerrollen från kvinnorna?

Gelin ger exempel på den vildvuxna floran av populärvetenskapliga titlar i ämnet: Rädda männen, Männens förfall, Den trasige amerikanska mannen, Slutet på manligheten och Den förbrukade mannen.

Jag klarar mig med Susan Faludis Ställd, som fortfarande är en av mina viktigaste böcker. Hon visar att det det är möjligt att beskriva historiska förändringar utan att moralisera. När vi ser dagens hollywoodfilmer och undrar var de traditionella hjältarna tagit vägen (och var alla töntar kommer ifrån) då kanske tanken kryper fram att det som beskrivs som en flykt från manlighet och en hyllning till pojkaktig ansvarslöshet – detta inte är ett försök att skapa nya ideal utan snarare beskriver ett övergångstillstånd på vägen mot “ny manlighet”. Samtidigt som jag skriver detta känner jag invändningarna välla emot mig. Men det måste finnas något bortom machokult och tönteri.

Jag känner lockelsen i att inta en eklektisk hållning – alla har lite rätt fast på olika sätt – men intellektuell hederlighet tvingar mig att prioritera en förklaringsmodell för att förstå det som beskrivs som männens flykt från ansvar. Jag tror inte att den pojkaktiga hållningen är det “slutgiltiga privilegiet”. De män jag möter på lärarutbildningen är djupt seriösa och tar sin utbildning på stort allvar. De finner sig inte i en clownroll eller att vara stereotypa manliga förebilder.

Fler inlägg om genus

Hur var det att få betyg i första klass?

Jag läser hemtentor och studenterna har fått i uppgift att beskriva en milstolpe ur lärarprofessionens utveckling. Många lyfter fram grundskolereformen och Lgr62 som en betydelsefull händelse.

Plötsligt inser jag att det som för mig var unikt och spännande (min skolstart 1962) även var en skolpolitisk sensation, även om det hade pågått försök med sammanhållen skola sedan 1946. Min älskade frökens försök att omsätta den nya läroplanens intentioner till betyg var något nytt och omvälvande. För mig var det den enda skola jag kände till.

Det relativa betygssystemet var besatt av normalitet och normalfördelning. Varje läxförhör redovisades genom diagram och kurvor. Den första frågan från mina föräldrar var alltid:
– Var låg snittet?

Prestationen mättes alltid i förhållande till detta magiska tal och jag minns fortfarande förvirringen när någon förklarade att det fanns andra sätt att beskriva medel än genomsnitt (meridian!)

När Björklund idag talar om föräldrars rätt att veta kanske det är denna kunskap han menar. Samtidigt öppnar han dörren för all den oro som alla föräldrar känner:
– Är mitt barn normalt?

Det kan gälla allt från första tanden till antal rätta glosor på läxförhör. Kunskapen relateras till gruppen. Förutsättningar och arbetsinsatser komplicerar bilden. Barnet blir ett objekt som befinner sig på en kurva. V-A-R L-I-G-G-E-R D-U? (Bara det passiva uttrycket “ligger” borde starta varningsklockor!)

Nåja – jag var ett snällt och ambitiöst barn som snabbt förstod vilka regler som gällde och antog utmaningen att alltid ha alla rätt i hopp om någon form av belöning. Jag minns ännu ilskan och besvikelsen när jag hade stavat något ord fel. Och i denna rättvisa värld fick jag bra betyg och dessutom mottaga premium i Limhamns kyrka. Frågan är vad man ger en åttaåring för present som på något sätt ska motivera all denna ansträngning.

I mitt fall var valet en katastrof. Jag fick Limhamns museiföreningsårsbok 1963 Att samla gammalt mög, som till stor del bestod av annonser och suddiga svartvita fotografier.

Besvikelsen var fullständig och jag har inte ansträngt mig sedan dess.

För att göra förnedringen fullständig började en ny flicka i min klass som var ännu ambitiösare än jag. Nästa år mottog hon stolt 50:-, medan jag gnisslade tänderna i bänkraden.


P.S. Det är en blomma bakom huvudet och en tax framför hakan.

Männens trygga arena

I ett annat inlägg diskutetas anledningar till att män hoppar av lärarutbildningar och ett av förslagen är att männen ska få definiera sig själva och sin kultur. I dagens Svd beskrivs fotbollskulturen som en manlig arena. Paralleller dras till Norrlands gulds kampanjer där “man bara får vara sig själv en stund” i en manlig gemenskap bortom tävlan och tillgjordhet.

Min kollega och vän Jesper Fundberg intervjuas och han resonerar klokt kring ritualiserad gemenskap och manligt identitetsskapande i olika former. Idrotten blir en form av reträttplats där kvinnorna idag tränger in och hotar bilden av manlighet.

I slutklämmen drar sig den neutrale etnologen forskaren Jesper tillbaka och fram träder en mer normativ genusvetare som hoppas att män och kvinnor ska mötas i en dialog om hur vi ska ha det tillsammans.

Men om poängen var att få lov att dra sig undan…?

Varför inför Björklund betygsliknande omdömen?

Aftonbladet DN Svd Sydsvenskan beskriver det kommande beslutet om betygsliknande omdömen i första klass. På Aktuellt står en flinande minister och brer ut sig om tydlighet och föräldrarnas rätt till information.

Nu ska varje skola själv kunna få utforma formerna för dessa omdömen och jag är lite förvånad över att dessa inte ska knytas till kursplaner, mål att uppnå eller nationella prov. Antagligen kommer omdömena att vara av disciplinerande karaktär och avser då personlighet (ansvarsfull, punktlig, arbetsam) eller mer biologiska påstående om egenskaper hos barnet (klok, matematisk, musikalisk).

Jag har svårt att se pedagogiska vinster eller ökad tydlighet. Allt skulle kunna sägas i ett utvecklingssamtal eller skrivas i en IUP. Men Björklund vill ha mer – han är ute efter de magiska bokstäverna och siffrorna. Helt ojämförbara utan kriterier men med ett starkt symbolvärde när det gäller hans längtan att utstråla handlingskraft.

Frågan i rubriken… Av samma anledningar som hundar slickar sig mellan benen.

P.S. Jag har skrivit om den här skuggvärlden tidigare där saker inte ÄR utan LIKNAR något annat. Frågan är vilka betyg de här omdömena ska likna? Ska vi återinföra relativa betyg i smyg?