Min gnällfria vecka

Jag läser i Sydsvenskan om Etiska rådets beslut att fälla Mytravels reklam för rosa hattar som riktas till flickor (förstärker stereotypier) men friar Jysk som har inrett ett rosa flickrum – men där flickan står och h-o-p-p-a-r. Själva hoppandet skulle då vara en förmildrande omständighet och bryta av mot bilden av passiv kvinnlighet. Tänker ERK att hoppandet skulle vara en specifik manlig aktivitet?

Kommentarerna till artikeln är inte nådiga. Många är danska.

Etiska rådet är reklambranschens eget organ som har haft självsanerande ambitioner. Nu övergår verksamheten till Diskrimineringsombudsmannen och blir då en statlig angelägenhet och gränsdragningarna en fråga för våra folkvalda. (se kommentarer!)

Eftersom det är min positiva vecka är jag bara tyst. Det känns konstigt.

ge

Ett bra seminarium – hur är det?

Mats positiva vecka fortsätter och idag är det med utsökt glädje jag tipsar om en ny skrift från Högskoleverket Ett bra seminarium – hur är det? av Gunnar Sandgren som beskriver glädjen och nyttan av goda samtal med studenter. Texten tar upp bildningsbegreppets historiska rötter och gör en kraftfull markering mot det målstyrda lärandet utifrån den ofta djupt missförstådde Deweys idéer:

Han menar också att bildningen ska förstås som en i princip oförutsägbar process. Målrationalitet av den typ som vi tillämpar i skolan och högskolan är för Dewey oförenlig med en bildningsprocess. På förhand fastställda mål kan inte anpassas till den enskilde individens utgångspunkter, dennes tidigare erfarenheter, kunskaper och intentioner. Mål ska enligt Dewey främst gälla det egna handlandet och är alltså i första hand individuella och temporära. De måste omformuleras allteftersom individen söker sig fram. Centralt givna mål som inte tar hänsyn till den enskildes utgångspunkter, erfarenheter och intentioner utgör i själva verket ett allvarligt hinder för bildningsprocessen. (HSV, 2008, s.35)

romanSamtidigt banaliseras hela universitetsvärlden av lärandemål och betygskriterier i god Bolognaanda.

Vi som arbetar inom akademin borde prata oftare  om vad som vi förväntar oss ska hända under ett litteraturseminarium. Vilka är egentligen förutsättningarna för ett meningsfullt samtal med 40 studenter som har olika förkunskaper, behov och erfarenheter?

Risken är stor att jag som lärare väljer den enkla vägen och försöker transportera min förståelse av boken in i studenternas huvuden. En sorts sofistikerad lotsning som anknyter till den kommande examinationen. Ur studentsynpunkt kanske det är bekvämt – som undervisningsidé en katastrof.

Little boxes – Weeds

Jag har fastnat framför teven och ibland är det förvirrande. En serie som heter Weeds tycks handla om en förortsmamma som säljer knark åt en gangster i Los Angeles. Den liknar ingenting – men det kan bero på att jag ramlar in mitt i en säsong.

Däremot är idén att låta olika artister sjunga signaturmelodin Little boxes lysande. Sök på “Weeds” eller “Little boxes” på Youtube.
Här är några smakprov:
Randy Newman:

Regina Spector
Malvina Reynolds
(originalet)
Laurie Berkner

Elvis Costello

Death cab for cutie
Rap style
Rise against

Linkin Park
Angelique Kidjo
Engelbert Humperdin
The Shins
Donovan
Jenny Lewis

Det är en fantastisk sång som jag tror handlar om likriktning och avpersonalisering.

Varför tänker jag bara på skolan?

Bullerbyn och barndomssociologin

Jag arbetar med en kurs som heter Perspektiv på barndom och vi läser Den moderna barndomen av Gunilla Halldén. Det är en bok som försöker beskriva hur synen på barn och barndom förändras och med utgångspunkt i barndomssociologin förväntas studenterna förstå innebörden i de paradigmskiften och diskursförskjutningar som ständigt sker.

Samtidigt är studenterna bärare av starka egna värderingar och ideal som ofta styr diskussionen i högre grad än litteraturen och det vetenskapliga tänkandet. Det är en smärtsam procedur att inse att de egna tankarna är en del av den rådande ideologin och mer falskt medvetande än sanning – om nu en sådan uppdelning vore möjlig. Den centrala frågan är kanske vad som händer om vi försöker använda gamla ideal i en ny tid? Går det att tvinga på en nostalgisk överbyggnad på barn som lever i ett modernt samhälle? Går det att undvika ett moraliserande förhållningssätt till dagens föräldrar om vi jämför dem med Bullerbyns kloka och närvarande jordbrukarfamiljer?

Jag låter studenterna rita “den perfekta barndomen” och därefter arbetar vi med att tolka och analysera de ideal som ligger bakom teckningarna. En slående stor andel är hängivna familjeromantiker. Föräldrarnas kärleksfulla omsorg över leken mellan låghusen i den fria naturen återkommer som tema. Tryggheten återskapas i en avlägsen idyll.

Jag tror att det är ett problem om framtidens lärare värderar föräldrarnas ansträngningar utifrån ideal som är hämtade från 20-talets Småland. Den oproblematiska gemenskapen i Bullerbyn är en spännande bild som vi kanske måste ta farväl av för att förstå vilka villkor som gäller för dagens barn.

Det är andra faror än barska skomakare som väntar bakom hörnet.

Samtidigt är det svårt att inte inspireras av dessa självständiga och starka barn som tycks leva i harmoni med varandra och vuxenvärlden. Den grundläggande polariteten mellan being och becoming tycks upphävd i det ständiga nu som råder i Bullerbyn.

Ja – jag har genomskådat idylliseringen av barndomen.

Nej – jag klarar mig inte utan bilden av den lyckliga barndomen.

Jag – en hycklare

På ett väldigt teoretiskt plan är jag för ett personligt förhållningssätt mellan lärare och elever, mellan vuxna och barn, mellan lärarutbildare och studenter. Jag talar gärna om betydelsen av att våga visa vem jag är och vikten att träda ut ur rollen som neutral tjänsteman i utbildningsfabriken.

Samtidigt finns det en stark tradition i skolvärlden som avråder lärare från att vara vän med barnen. Den professionella distansen är nödvändig för att kunna fatta kyliga beslut, upprätthålla diciplin och sätta rättvisa betyg. Vi läser texter om det assymentriska ansvarets logik.

Tingen ställdes på sin spets när några studenter bjöd in mig att bli vän på Facebook samtidigt som jag rättade deras tentor.

Till saken hör kanske att jag är en usel facebookanvändare. Jag vill gärna kunna skryta om att ha inblick i moderna sätt att kommunicera och försöker smygtitta på mina barns liv (de vägrar dock att göra mig till “vän” – jag är “pappa” och det kanske jag ska vara stolt över)

Nu bestämmer jag mig för den fega och enkla vägen – jag nekar vänskap med studenter. Förhoppningsvis är jag lite mindre kaxig när jag talar om den personliga relationens betydelse i framtiden.

Män, män, män, män – manliga män

Peter Thoreström skriver en krönika i Lärarnas tidning om manlighet och vi är inte helt överens. (Varför skulle vi?)

Han lyfter många intressanta aspekter om konstiga förväntningar på vad den här diffusa kategorin “män” förväntas tillföra och så långt har jag inga problem att följa med. Bilden av den stereotype mannen är en historisk tvångströja som ingen ska behöva slå knut på sig för att fylla ut.

Jag har nämligen kvinnliga kolleger som är enormt duktiga på att snickra, praktisera allehanda bollsporter och skjuta älg. Så det kan inte handla om att jag som manlig lärare på något vis ska kunna kompensera för förmodade brister hos kvinnor.

Det största problemet är kanske föreställningen att Peter  försöker definiera sig själv som förebild. Den traditionella bilden av socialisation som ett övertagande av roller är bekymmersam på många plan och i ett postmodernt samhälle blir den absurd. Särskilt om kvinnliga kolleger är mer kompetenta inom området.

Mitt förslag är att de män som ger sig in i skolan ska ta farväl av tankefiguren “förebildlighet” och närma sig frågorna om innehåll och organisation. Om de är helt bekväma med de ämnesval och arbetsformer som dominerar finns det naturligtvis ingen anledning att diskutera genusaspekter – annat än försök att komma åt dolda maktordningar.

Men om de ser skolan som ett uttryck för traditionella kvinnliga värderingar och dessutom känner ett lätt främlingsskap inför det sätt som undervisningen bedrivs på – då kanske det är läge att fundera över i vilken mån skolan kan analyseras som genuskodad eller neutral.

Kanske är det där jag kan betrakta mig själv som en särdeles god manlig förebild, för att jag valde ett traditionellt kvinnodominerat yrke.

Jag tror att Peter har andra funktioner i organisationen än att visa upp ett otraditionellt yrkesval. Den sortens hjältemod har begränsad lyskraft. Efter 25 år i förskolan kändes det ganska underligt att reduceras till “den manlige förskolläraren”. Frågan om vilka kvaliteter jag tillförde verksamheten blev mer intressanta.


Kvalitet, förtroende och nöjdhet

Inspirerad av På svenska funderar jag vidare över den eviga frågan om vad kvalitet egentligen är och hur vi mäter det.

En uppmuntrande undersökning är Svenskt kvalitetsindex mätningar som bl.a visar följande:

Uppmuntrande för mig som gläds över att förskolan tycks vara förankrad hos det svenska folket.

“…kommunens professionella tjänstemän”


Att läsa Ilmars Reepalus svar på kritiken mot den planerade betygssättningen av lärare är ungefär som att höra honom tala – bakom den vänliga och milda rösten anar jag en arg och ledsen pojke som är oerhört kränkt över att någon ifrågasätter hans godhet.

Sakfrågan har blivit mer mystisk och svårare att få grepp om. Det förslag till digital enkät som som presenterades var en ganska beskedlig och traditionell kursutvärdering. Definitivt inte något nytt eller omvälvande. Kanske var skräckbilden av nioåringar med mentometerknappar – direktkopplade till lönekontoret – olycklig och nu återstår en pedagogisk uppgift att förklara vad det egentligen är för delaktighet och inflytande som Reepalu eftersträvar.

Den centrala frågan för mig är fortfarande att vi har en skollag och läroplan som tydligt reglerar ansvarsförhållandet när det gäller skolans verksamhet. Det är rektor som ska se till att lagen efterlevs. Skrivningarna om delaktighet och inflytande för såväl barn som föräldrar är ganska stränga.

Om rektorerna upplever att de inte förstår eller klarar av detta uppdrag – då är det kanske rimligt att kommunen erbjuder stöd. Min fråga är enkel:
– Har Reepalu fått sådana signaler?

Därefter vore det rimligt att gå vidare med lokala processer för skolutveckling. Detta är inget nytt eller konstigt.

I stället  bevittnar vi ett ställningskrig mellan LR och kommunstyrelsens ordförande:

Jag är förvånad över att en av lärarnas främsta fackliga företrädare, ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner, väljer denna vrångbild som utgångspunkt för ett närmast sanslöst angrepp på mig och på ett förslag som arbetats fram av professionella (min kursivering) tjänstemän här i Malmö.

För mig som malmöbo känns det tryggt att det är just de professionella tjänstemännen som har utarbetat förslaget. (Kan jag få en lista på de amatörmässiga?)

För övrigt vill jag fira att Kennet Andreasson har en poäng.

Det “rätta” rätta valet

Ibland blir jag gråtmild av tacksamhet över att statstelevisionen finns. Diskussionen om vänlig maktutövning från lärare och föräldrar har varit svår att förankra hos studenter. Alla är överens om att ordning är bra – svårigheten är att se vilket pris barnen betalar. Anpassning som det högsta värdet.

Se och gråt!

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1304098

Höstsäsongens första Dokument inifrån handlar om hur gamla idéer om barnuppfostran är på väg tillbaka. Att ställa en gråtande, trött treåring i skamvrån är inte längre omodernt. Varför händer det just nu? Erik Sandberg granskar politiker och debattörer som vill att de vuxna tar makten från barnen. (SVT2 sön 9 nov 20.00)

Elza Dunkels kommenterar och jag bugar.