Leppe Sundewall är död. Han dubbade Kung Louis sång i Djungelboken och jag menar att han gjorde en stor insats för jazzen i Sverige.
Debatten om trumpet och genus känns ganska futtig ur den här vinkeln. Det svänger helt enkelt ruskigt mycket och jag har svårt att tänka mig en politiskt korrekt apkung.
På Youtube hittar jag bara den engelska versionen med Louis Prima. Den är nästan lika bra!
Är IT ett perspektiv eller ett innehåll? Sådana underliga frågor uppstår när lärarutbildare försöker beskriva vad blivande lärare ska kunna. Begreppet digital kompetens glider mellan fingrarna och vi famlar efter sätt att göra utbildningen modern.
Under tiden förändras världen snabbt och själva diskussionen riskerar att bli föråldrad innan orden har lämnat munnarna.
Svenska dagbladet kan inte låta bli att häckla Mona Sahlins språkbruk i ett gammalt nyhetsklipp. Jag inser med förfäran att jag har uppenbara problem att lita på en person som pratar så här – fortfarande…
Säg att jag har fel!
Varför blir jag så trött när det bryter ut en politisk strid om vem som ska betala kungabröllopet?
Hjärnan säger att det kan kungen gott betala själv – men hjärtat vill starta en nationell insamling till stöd för de unga (nåja) tu. Min nyfunna rojalism handlar nog om tacksamhet över att vi inte har det som i England.
Förresten har jag inte bestämt mig för vad jag ska ha på mig – om jag blir bjuden.
Jag kommer från en inspirerande LTIC-föreläsning om PC-tablets och smartboard. Anna från Nacka berättar om hur alla barnen har egna datorer och vilka vinster de gör genom denna investering. Samtidigt diskuterar mina kolleger vad en nyexaminerad lärare måste kunna och det är svårt att inte drunkna i den tekniska aspekten.
Då hittar jag länken hos Anne-Marie till en verkligt rolig demonstration av smartboardens möjligheter och plötsligt känns de tekniska svårigheterna mer uthärdliga.
Det är svårt att inte dras med i bröllopsyran och jag återfinner mig själv i ett hjälplöst romantiskt tillstånd. Stackars Hillevi Larsson (s) försöker på TV4 försvara en republikansk position och det går – sådär.
Värdegrunden och allas lika värde får vi spara till en annan dag. Nu sjunger vi kärlekens lov.
Reepalus förslag om att låta elever betygsätta lärare drar igång och i papperstidningen läser jag vad det är för påståenden som enkäten bygger på. Metodologiskt är det underligt och jag tror varken att avsändaren eller de svarande förstår vad det är som efterfrågas.
Min lärare bryr sig lika mycket om vad jag lärt mig på annat sätt än i skolan
Om läraren varken bryr sig om vad eleven lärt sig hemma eller i skolan – då ska eleven ge betyget 5 (jag håller med fullständigt – glad gubbe)
Min lärare tycker att elever och lärare är lika viktiga
Om läraren tycker att eleverna är mycket viktigare – då bör eleven sätta en 1 (håller inte alls med – sur gubbe)
Suck. Detta var värre än jag trodde.
Under strecket SvD har i två avsnitt 1 2 diskuterat problemet med att vi lämnar digitala spår efter oss på nätet. Marknadsföringen bygger på vem vi är, vad vi handlat, lyssnat på eller laddat hem.
Jag var länge imponerad över Youtubes förmåga att föreslå spännande filmer och undrade i smyg hur de kunde vara så pricksäkra i sina gisningar om vad jag gillar.
Nu föreslår de att jag ska njuta av Thomas Viehe och Vilse i pannkakan – och då gör jag det!
Två nyheter korsar varandra. Länk.
Mittuniversitetet har infört förbud mot att spela in ljud och bild på föreläsningarna. Universitetsledningen har vidtagit åtgärden på grund av lärarnas rädsla att hamna på Youtube. På den populära internetsajten finns mängder av roliga och ibland pinsamma filmsnuttar att beskåda, dock inga med Mittuniversitetets personal.
Den andra handlar om den amerikanska trenden att studenter betygsätter lärare på webbplatsen Studenter tycker till.
Syftet med StudenterTyckerTill.se är att erbjuda studenter oberoende vägledning och möjlighet att göra sina röster hörda.
Jag sitter och försöker förbereda en föreläsning om spel och inser att materialet håller på att växa mig över huvudet och att en del av de 300 studenterna kommer att bli besvikna.
Den grupp som inte har läst igenom de anvisade kunskapsöversikterna undrar antagligen varför jag inte sammanfattar dessa. Bilden av läraren som vägvisare och underlättare är djupt förankrad i studentgruppen. Så antagligen kommer jag att läsa högt ur Medierådets och Ungdomsstyrelsens rapporter.
Den grupp som har läst rapporterna undrar antagligen varför jag ska tala om det som de redan har läst sig till. De förväntar sig en knivskarp och personlig analys som vi utvecklar tillsammans i dialog. Så antagligen kommer jag att försöka föra någon form av samtal trots att flertalet inte känner sig delaktiga.
En tredje grupp är mer nyttoinriktade och mäter en föreläsnings värde i förhållande till dessa användbarhet vid tentan. Då kan jag använda tiden till att ge vinkar om hur examinationen ser ut och hur svaren bedöms.
En fjärde grupp är experter på ämnet och undrar antagligen hur någon som inte ens har tagit sig upp till level 30 i World of Warcraft vågar uttala sig i ämnet. Super Mario och Wiigolf är inga tunga meriter.
Det går säkert att hitta andra grupper jag kommer att göra besvikna – storföreläsningsformen har sina begränsningar och ofta undrar jag om det är försvarbart att samla så många studenter under så storslagna förespeglingar.
Poängen är att jag som lärare måste skiljas från min längtan efter den perfekta utvärderingen. Mina kunskaper om vem studenten är och vad hon behöver är bristfälliga och tanken på att göra alla nöjda riskerar att bli ett omöjligt och kvävande krav. Om jag därtill antyder att många lärare lider av narcissistiska drag och är mycket beroende av bekräftelse så har jag inte sagt för mycket.
Betygsatt och uthängd på Youtube samlar jag ihop resterna av mitt självförtroende och går vidare. Det är aldrig för sent att ge upp.
Tack Elza för tipset
Den 9/3 kommer Anne-Marie Körlings bok Vägen till skriftliga omdömen ut. Redan nu går det att smygläsa och ladda hem avsnitt från det stora förlaget!
Tysta tankar 