Jag läser en krönika av Pernilla Hägg Nordström i den österlenska gratistidningen Nya Upplagan 34 (hemsidan ej uppdaterad) och inser att den handlar om Pojkaktig sångbok 1 och sången
som författaren menar har gett hennes dotter svår ångest och sömnrubbningar. Efter flera månader släppte skräcken med hjälp av Askungeterapi (i filmform?). Det var en ny fröken från “tuffa Malmö” som hade kommit till fridfulla Österlen med dessa nymodigheter.
När skivan släpptes 1996 blev det debatt och rubriken på Svenska dagbladets ledarsida tror jag var “Förskollärare uppmuntrar till styckmord och likskändning”. Det var sången om Hajarna som väckte dessa starka känslor. Tio år senare fick jag ett skamset brev från skribenten som erkände att hon skrivit utan att lyssna och att hon nu älskade skivorna som hon lyssnade på varje dag tillsammans med sina barnbarn.
Idag när det säljs rosa nappar med dödsskallar på i de stora varuhusen trodde jag att denna form av överhettade reaktioner var passerade, men vill gärna försöka anlägga ett historiskt perspektiv på striden om barnkulturens innehåll.
Musik har länge haft en uppfostrande sida och den borgerliga barnkulturen som växte fram i början av 1900-talet växlade mellan disciplinerande och romantiserande sånger. Det gällde att lära barnen goda vanor – men samtidigt skrev Alice Tegnér sånger som handlar om det fria barnet och dess möte med djur och natur (Bä bä vita lamm, Ekorrn satt i granen, Mors lille Olle, När lillan kom till jorden, Blåsippan o.s.v.) Många av de här sångerna, som fick sitt givna medium i skolsångboken Nu ska vi sjunga, har fortfarande en stark ställning i skolan.
I slutet av 40-talet ifrågasatte Lennart Hellsing traditionen och boken om Bagare Bengtssons död väckte strid i kultursverige. Vilka ämnen var lämpliga att sjunga om? Har barn humor? Jag började skolan på sextiotalet och minns den underliga Maskeradvisan, den blodiga Eskimåsvisan, den absurda I Indialand, den sorgliga Lasarettsvisan och andra sånger som utmanade min trygga världsbild.
Sedan kom filmatiseringarna av Astrid Lindgrens verk och sångerna från Emils och Pippis världar trängde ut de Hellsingska underfundigheterna. Gulligheten och de ändlösa djurvisorna återskapade bilden av den oskyldiga barndomen. Jag menar att det är ett politiskt projekt att försöka dränka barn i en ideologi som till stora delar är nostalgisk. I en förskola som väljer att utöva sin makt under könsneutral täckmantel blir det viktigt att påvisa andra synsätt. Problemet är att det finns litet utrymme för en diskussion utan normativa förtecken.
Sångerna är inte skrivna speciellt f-ö-r pojkar. De är skrivna av vuxna män ur något som vi kallar ett manligt perspektiv. Detta är naturligtvis en bräcklig historisk konstruktion i ständig förändring – men ett nödvändigt analytiskt redskap för att synliggöra konflikten mellan olika synsätt.
Jag har inga tankar om huruvida pojkar eller flickor behöver mest stöd för att utvecklas, men är oroad över att många killar demonstrativt tar avstånd från de värden som skolan/förskolan försöker förmedla.
En traditionell enkel socialisationsmodell betonar förebildernas betydelse och då har ofta flickor en enklare resa in i modersrollen genom direkt imitation. Samtidigt är risken för reproduktion av bestående mönster besvärande. Pojkarnas identitetsskapande har ofta en fas av avståndstagande från modern. Att våga sjunga om hemska saker kan vara ett stöd i den processen. Men jag värjer mig från försöken att skapa modeller som snabbt riskerar att bli normativa tvångströjor. När Pernilla i slutklämmen utser Robert Plants och Jimmy Pages sensualitet och hårsvall till god förebilder blir jag lite bekymrad.
Är det ett oblygt försök att ställa in sig hos chefredaktör Lars Yngve?
Tysta tankar 
