Jag menar att det finns bestämda gränser för vad man får utse sina medmänniskor för. I min värld är det till och med tveksamt att sätta marchmallows på en liten väns huvud. Värdighet är något ömtåligt och de flesta av oss är mycket känsligare än vi visar i vardagen.
Att bli varslad på grund av arbetsbrist och samtidigt erbjuden att vikariera på timbasis kan inte vara i lagens anda.
Nr jag läser i Svd om diskussionerna mellan M och Fp om arbetsrättens framtid tänker jag att de behöver inte anstränga sig. På Malmö högskola har arbetsgivaren genom att skapa mystiska turordningskretsar redan lyckats tänja gränserna för hur det var tänkt långt utöver det möjliga.
Att organisera adjunkter och lektorer i samma förbund visade sig vara en dålig idé när det kom till kritan.
På lärarutbildningen avskedas den duktigaste och mest uppskattade musikläraren för att göra plats åt fler disputerade. Det blir inte mycket dans i framtiden.
I tidningen kan jag läsa att det sker för att “höja nivån“. När jag möter varslade kolleger skäms jag över min egen lättnad och sänker blicken. Men jag är glad att vara med i Lärarförbundet och sänder en tacksam tanke till vår förhandlare.
Jag går en runda i Västra hamnen och häpnar över hur varmt och vackert det är. Om jag hade varit en ny student och mött en stad som bjuder ut sig på det här sättet hade jag antagligen blivit överlycklig – och en smula misstänksam.
Samtidigt signalerar himlen väderomslag och idag är det en annan klimattyp.
Himmel över Slottsparken - förstora
Idag bjuder högskolan in till vimmel och mingel i ljusgården. Det verkar livligt. Jag missar rektors tal och det kanske är bäst så. Den där Rubriken i sydsvenskan som talar om att höja utbildningens nivå genom att avskeda adjunkter sitter som en liten tagg i hjärtat fortfarande.
Min lille vän följer moderaternas partistämma med stort intresse. Han misstror vapenvägrande försvarsministrar, hästsvansbärande finansministrar och den hundögde statsministern som talar så vackert om trygghetslagar på arbetsmarknaden.
Den lille vännen drömmer sig tillbaka till salig Gösta Bohmans tid då linjerna var klara och fickkniven blank.
Jag är som vanligt förvirrad och undrar över var skiljelinjerna går inom högskolepolitiken? Alla älskar Bolognaprocessen och föraktet mot adjunkter och yrkesutbildningar är gemensamt för ett akademiskt etablissemang.
Kärleken till ämnet och forskningen tycks sväva över partigränserna – det kan också vara egennyttan och omsorgen om den egna forskningen som gör ideologierna så svårtolkade. Här är allianserna ytterst raffinerade och jag anar hur Polen kände sig när Hitler och Stalin gjorde upp sin pakt.
Jag samlar mig inför morgondagens möte med de nya studenterna och funderar över vad rollen som kursledare innebär. Kanske är det naivt att försöka vara både trygghetsskapare och utmanare samtidigt? Min erfarenhet säger mig att de flesta studenter är väldigt förtjusta i tydlighet och ordning. Kurslitteratur och schema är den grund som utbildningen vilar på. Snart nog lär de väl upptäcka att kursen har mål, arbetsformer och examinationer också – men utifrån Maslowsk logik börjar vi med de enkla behoven.
Jag fingrar på flumpetröjan och avvaktar med beslutet – tänk om jag skrämmer bort någon lovande men fyrkantig student genom att bära detta ökända plagg?
Styrkt av de modiga orden på fasaden bestämmer jag mig för att bära tröjan. Med stolthet.
Uppdatering:
Jag gjorde det – fast fegade med en skjorta över den första halvtimmen…
Min lille vän säger sig ha otur med kärleken. Det kan ha att göra med att han som ung såg Erland Josephsson och Liv Ullmann spela ut sin samlade tafatta bitterhet i Bergmans teveserie Scener ur ett äktenskap.
Passiv aggressivitet och självömkan skrämmer honom fortfarande och när det blir dags att gå vidare till nästa plan i möjliga förhållanden drar han sig ofta undan med lama ursäkter. Nu läser jag att serien har blivit en pjäs och kritikerna tycks inte riktigt veta om det är en bra idé (Svd).
Själv förhåller jag mig till föreställningen som Johan och Marianne till sitt äktenskap: det blir mycket bättre när det är över! Irritationen bleknar bort och de goda minnena överväger. (Sara Granath)
Jag försöker hitta ett lugn efter de senaste dagarnas upphetsade diskussioner om varsel, turordningar, kompetensväxlingar och besparingar. Många är ledsna och upprörda . Vi som klarade oss den här gången andas ut i naiv lättnad. Kanske är det så att de nya regeringsmiljonerna enbart fördröjer den påbörjade förändringen av Lärarutbildningen?
Vi har i alla fall fått lite tid på oss och jag tänker använda den till att driva kvalitetsfrågan politiskt. Idag är enigheten över partigränserna obegripligt stor – var finns sprickorna i muren?
Akademiseringen av lärarutbildningen framställer sig gärna som en naturlig, objektiv, neutral obestridbar kraft. Det viktigaste och mest förbjudna fältet återstår att beforska:
– Var finns den forskning som bevisar att disputerade lärare höjer kvaliteten på lärarutbildningen?
Jag har följt lammens utveckling under året. Den första gången de släpptes ut i hagen var de yra och rädda. Bländade av alla ljus och dofter stapplade de fram mot eltråden och nosade på den. Alla var tvungna att göra den smärtsamma erfarenheten. De hade inget språk och kunde inte dela sina tankar.
Under sommaren har de levt i harmoni och vuxit snabbt. Slaktbilen har redan hämtat de tyngsta pojklammen eftersom kilopriset sjunker framåt hösten. I förra vecka skilde ägaren ut de tackor som ska få gå hos baggen. Utanför vårt hus betar ett gäng som inväntar ett annat öde.
Nyklippta nakenfår - förstora bilden
Av någon anledning hann ägaren bara klippa fyra av dem. Dessa går för sig själv i hagen och de övriga långhåriga markerar ett tydligt avstånd till de stackars nakenfåren.
Avvisande långhåriga får - förstora bilden
Så lätt är det tydligen att ställa grupper mot varandra.
Texten på Lärarutbildningens vägg blir alltmer gåtfull – vad är det för kroppar som anas ovanför broderskap?
Jag återvänder till torvmossen och funderar över vad det är som fångar mig i miljön. Kanske är det känslan av att tiden står still och att naturen långsamt tar tillbaka herraväldet efter människans härjningar.
På min arbetsplats varslas adjunkter för att bereda plats för lektorer. Det som tidigare kallades arbetsbrist visar sig vara en skenmanöver för att dölja det verkliga syftet som med ett obehagligt nyord benämns”kompetensväxling”. Rektor beskriver det som “en höjning av nivån” och för första gången känner jag mig djupt främmande inför högskolan. Vad är det för värderingar som styr verksamheten?
Jag tror inte på den här uppdelningen adjunkter/lektorer och vill inte bli inplacerad i ett fack där adjunkterna skulle vara natur, erfarenhet, praktik, känsla, reproduktion och intuition – medan lektorerna skulle stå för kultur, distans, reflektion, nytänkande och analys.
I min värld måste varje lärare ha tillgång till båda sidorna och försöken att dela upp tänkandet i “vetenskapligt” och “icke vetenskapligt” är underligt. Jag har nog läst för många dåliga avhandlingar för att leva i underdånighet.
Samtidigt är jag orolig över att en möjlig konflikt mellan grupperna ska drabba studenterna. På ett plan är vi som anställda utbytbara och ska göra det vi blir tillsagda. När jag diskuterar läraretik med studenterna försöker jag försvara ett annat synsätt och betonar det personliga ansvaret.
Jag anar vad främlingskap är och saknar känslan av att höra till.
Richard Lindgren säger det bättre. A man you can hate är fortfarande årets bästa skiva (fast den kom i fjor).
Sydsvenskans kulturredaktion tycker det är dags att sätta punkt för debatten om Malmö stadsbiblioteks framtid. Jag tror nog att biblioteket får vänja sig vid att deras verksamhet diskuteras i bredare folklager i framtiden. Den kompakta uppslutningen av bibliotekarier bakom Tanks visioner är nästan det som oroar mig mest. Jag ser starka likheter med tystnaden på min arbetsplats Malmö Högskola som också står inför stora förändringar.
”Ideologier är som mäktigast när de gör sig osynliga genom att presentera sig själva som neutrala, objektiva, naturliga och/eller enbart pragmatiska”, skrev idéhistorikern Edda Manga i förra veckan i Göteborgsposten. Ämnet var inte Malmö stadsbibliotek, men ändå tror jag att hennes ord ringar in ett centralt problem här.
På lärarutbildningen sker en kompetensväxling och erfarna adjunkter byts ut mot disputerade lektorer som ofta saknar skolanknytning eller undervisningserfarenhet från det åldersspår vi utbildar mot. Förändringen är förankrad på högsta nivå och beskrivs just som neutral, objektiv och naturlig.
Landets viktigaste yrkesutbildningar riskerar att bli en arbetsmarknadsåtgärd för arbetslösa akademiker. Mats Alveson beskriver i Tomhtetens triumf hur trenden att akademisera landets yrkesutbildningar hotar centrala värden och är samhällsekonomiskt oansvarig. Bara en dåre tror att doktorsexamen garanterar kvalitet inom en lärarutbildning.
Barnen i framtidens förskola och skola betalar ett högt pris för denna illa tänkta förändring. De tysta lektorerna delar ansvaret med politiker och chefer på olka nivåer.
Tysta tankar 