Lustmord på Lena

Sedan pensionsförsäkringsreklamen har jag svårt för Lena Endre. Jag misstänker att Svenska dagbladets recensent styrs av liknande känslor när han ser Luftslottet som sprängdes.

Och även om mästerreportern Blomkvist är nog så enerverande enkelspårig, är Lena Endres rollfigur Erika så illa skriven att jag till slut blir helt förtvivlad och börjar önska de inhyrda torpederna snar framgång i sina ansträngningar att få tyst på henne. All denna mekaniskt nervösa ängslan, allt detta fladdrande med ögonlocken! Det måste finnas gränsvärden även för banalitet på film.

Jag tycker om elakheter i elegant paketerad form.

 

 

Feedback junkies?

Se på mig!

Två påstående som går att ställa emot varandra:

1) Alla människor behöver bli sedda och få bekräftelse på att de duger

2) Det finns en uppenbar risk att  yttre bekräftelse ersätter inre motivation i ett samhälle med narcissistika drag.

När Lärarnas tidning presenterar en internationell undersökning där europeiska lärares största problem verkar vara brist på feedback tänker jag på en ung man som en gång muttrade över sina föräldrars behov av att sätta ord på sina upplevelser:
–  Ni är såna jävla bekräftelseknarkare….

Länk

Skribenter sökes till S.O.S.!

Jag fick ett brev från min gamle chef, den evigt unge Olle Holmberg. Han planerar att tillsammans med ett namnkunnigt gäng (se nedan) starta en nättidning S.O.S. – Skola och Samhälle.

“Ni kan läsa om tidningens policy i bifogad fil. Jag skriver till er därför att jag är på jakt efter yrkesverksamma lärare som skulle vilja och kunna skriva artiklar i S.O.S. Yrkesverksamma lärare är bristvaran bland artikelförfattarna. Ni som har överblick – om ni kommer på några bra namn på kloka lärare kan ni väl skicka namnen (helst med mailadresser) till mig. Ni är självklart välkomna att skriva själva. Och en eller annan klok lärarstudent skulle inte heller sitta fel. Det är rätt bråttom. Den 11 januari måste jag ha bidragen.”

Jag saknar Olle och publicerar glatt hela presentationen – det kan bli riktigt spännande!

S.O.S. skola och samhälle – en nättidning

Malmö högskola kommer att från och med 2010 vara värd för en nystartad nättidning om skola och lärarutbildning i ett samhällsperspektiv. Detta initiativ har direkt att göra med villkoren för dagens offentliga diskussion om skola och lärarutbildning.

Bakgrund

Den nuvarande situationen ger mycket lite utrymme för en fördjupad och kritiskt granskande utbildningsdebatt. Det mesta som sägs i offentligheten handlar om skolans och lärarutbildningens brister. Det är en ensidigt svart bild av tillståndet i den svenska skolan som målats upp: mobbning, brist på ordning, kunskapsfientlighet, sjunkande kunskapsresultat, alltfler elever klarar inte målen, dåliga lärare på grund av en otillräcklig lärarutbildning. Beskrivningarna vilar ofta på statistiska uppgifter som är mer eller mindre feltolkade eller som inte sätts in i något samhälleligt sammanhang.

Mycket av debatten är partipolitiserad på ett sådant sätt att det varit svårt att nå fram i offentligheten med avvikande åsikter och alternativa bilder av skolan. Även de skribenter som normalt deltar i en kritisk kultur- och samhällsdebatt har varit förvånansvärt ointresserade av att ta skolan som utgångspunkt för diskussioner om samhälle och framtid. Det är ytterst olyckligt om det offentliga samtalet om skolan är alltför ensidigt, inte sätter in diskussionen i större sociala sammanhang och inte vilar på några idéer om vilken roll skolan bör spela för elevernas bildning och utbildning.

Skola och samhälle har i offentligheten glidit isär. Också i de positiva bilderna av barns och ungdomars utbildning framställs den ”goda skolan” som vore den en ö utan förbindelse med det samhälleliga fastlandet. Skolan diskuteras inte längre som ett samhällsbyggande projekt och som ett nav i samhällsutvecklingen. Det mesta handlar om hur individer ska kunna samla tillräckligt många poäng i meritportföljen.

Eftersom både problem och lösningar alltför ofta betraktas som givna i den offentliga debatten om skola och lärarutbildning är det mediala intresset för fördjupning och problematisering svagt. Den diskussionen förs idag någon annanstans än i media. Den förs mellan lärare som varje dag ställs inför nya problem i en skola som finns mitt i ett samhälle som genomgår genomgripande förändringar. Den förs mellan forskare som uppmärksammar och försöker förstå utbildningsproblem av skilda slag. Men den diskussionen når sällan ut i det offentliga samtalet.

Om avståndet mellan de diskussioner som finns i skolan och bland forskare å ena sidan och mediebilden å den andra fortsätter att växa kommer främlingskänslan hos dem som arbetar i och med skolan att öka. Men risken för att träffsäkerheten i de politiska besluten minskar är också stor. Detta gäller i särskilt hög grad om de som dagligen möter barn och unga och genom dem får en direktkontakt med morgondagens frågor och fenomen, inte är med och formulerar de problem som skolpolitiken måste ta itu med.

Om samhällsdebatten ignorerar skolan och aldrig på allvar tränger in i dess problem kan de övergripande samhälleliga beslut som tas förvärra problemen istället för att lösa dem. Vi behöver en bred kritisk debatt om skola och utbildning som utgår från dagens och morgondagens samhälle och som bygger på praktisk erfarenhet och forskning.

Den nuvarande situationen är med andra ord ett allvarligt demokratiskt problem. Den är förödande för det kritiska tänkandet, den urholkar det demokratiska samtalet och som en följd får skolan svårt att hantera sina problem och kriser. Allt intellektuellt liv liksom all verklig demokrati förutsätter en öppen debatt.

Nätet ger nya möjligheter

Vi planerar alltså en webbsida där alla ska vara välkomna att skriva artiklar som fördjupar och breddar diskussionen om skola, lärarutbildning och samhälle, en webbsida som inte ska kunna definieras partipolitiskt. Den ska vara öppen för alla och det enda kravet på det som skrivs är att det på allvar försöker komma under ytan, schablonerna, det gängse talet.

Enskilda personer har bloggar med inriktning på utbildningsfrågor. Men på sådana bloggar är det är oftast en persons åsikter som torgförs. Den webbplats vi vill arbeta med ska befolkas av många. Den har en högskola som värd. Att en högskola på det här sättet tar ansvar för att det finns en kritisk offentlighet, när det gäller viktiga samhällsfrågor som skola och lärarutbildning, borgar för kvalitet och saklighet. Ett sådant engagemang kan också ses som naturligt med utgångspunkt från grundläggande akademiska kunskapsvärden.

Initiativtagare

De personer som tagit initiativ till denna satsning på en kritisk utbildningsdebatt på nätet är Ingrid Carlgren, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, Solweig Eklund, tidigare vice ordförande i Lärarförbundet, Olle Holmberg, tidigare chef för lärarutbildningen vid Malmö högskola, Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria, Jan Thavenius, professor i litteraturvetenskap.

Kontakt (idéer, synpunkter, texter): olle.holmberg(snabel-a)telia.com

Man skulle lugnt kunna säga att:
– DET VAR PÅ TIDEN!

Bilden av Vellinge

Det har varit några plågsamma veckor för oss som har anknytning till skolan i Vellinge. Jag tror att det har varit särskilt obehagligt för de lärare som jag vet jobbar hårt med att förankra läroplanens värdegrund hos eleverna att mötas av tidningsrubriker där kommunens starke man sprider grodor omkring sig.

I dagens Sydsvenska berättar Magnus Wigström om hur de ensamkommande flyktingbarnen är en resurs för skolarbetet.

Länk

På måndagsmorgonen välkomnades Mohammad i klassen. Eleverna berättade vad de heter och Mohammad berättade lite om sig själv.

Innan han kom till Sverige några veckor tidigare hade han varit på flykt i ett år. Han har förlorat familjemedlemmar och fruktade för sitt eget liv.

Plötsligt handlade diskussionerna inte längre om några flyktingbarn som eleverna aldrig träffat, utan om en pojke lika gammal som de själva som upplevt och sett fruktansvärda saker.

– Det blev så påtagligt, och eleverna blev tagna, säger Magnus Wigström som tror att den nya erfarenheten är nyttig för eleverna.

Jag mötte Kenth

Mina oroliga kolleger tror att jag är särartsfeminist och skruvar besvärat på sig när jag ställer frågor till Kenth Eriksson, som är representant för Utbildningsdepartementet och Delegationen för jämställdhet DEJA.

Han presenterar det spännande och välskrivna delbetänkandet (Länk) på ett intressant sätt och diskussionen blir nyanserad. Jag anar att det är minst lika svårt att arbeta inom Utbildningsdepartementet som på Malmö Högskola. Vi snuddar vid en normkritisk hållning och jag ser fram emot att skolan granskas som institution. Hittills har fokus legat på att se pojkarna som problembärare och förklaringsmodellerna flyger genom luften.

Kenth Eriksson rekommenderar starkt Inga Wernerssons text i utredningens bilaga 3 som behandlar de socioekonomiska faktorernas betydelse för skolframgång. Det rådet sprider jag gärna.

Antagligen kommer slutbetänkandet innehålla en uppsättning metodtips och jag är en smula orolig för att dessa inte är förankrade i teori. Om Björklund oroar sig för “bråkiga tonåringar” finns det en uppenbar risk att hela det stolta jämställdhetsarbetet blir en hög med evidensbaserade goda råd i stil med den pågående antimobbningskampanjen.

– Alltid kommer det något, sa sparven som flög efter en SAAB 92.

Spår av teori

Spår av teori

Är genusforskning och kvinnoforskning samma sak?

Jag läser en tidning som heter NIKK. Den är gratis och ges ut av  Nordisk institutt för kunskap om kjönn och innehåller ofta ganska brokiga texter.

I det senaste numret 3:2009 (ingen länk) kan jag läsa att läroämnet kvinnoforskning vid Helsingfors universitet har bytt namn till genusforskning. Det verkar en aning lättsinnigt. Förvirringen ökar om vad som egentligen innefattas i begreppet (eller perspektivet) “genus”.

I Finland drömmer undervisningsministern om att skolan ska bli könsneutral – det låter djupt oroväckande.

I en annan text diskuteras fördelar med könsuppdelad undervisning. Det är Island som har tradition av oblyg kompensatorisk statsfeministisk genuspedagogik från förskolan där den s.k. Hjallimodellen har stått som förebild för svenska lösningar.

Eva Nyström är skeptisk – det respekterar jag henne för och bestämmer mig för att läsa hennes kunskapsöversikt:
Nordisk forskning om genus och jämställdhet i skola och utbildning

Direktören för NIKK Solveig Bergman ger också prov på eftertänksamhet och diskuterar den nordiska statsfeminismens (det ligger ingen värdering i ordet) hörnstenar. Hon vågar till och med ifrågasätta uppfattningen om att kvinnor alltid har kollektiva intressen.

Tänk vad mycket man hinner under en undervisningsfri förmiddag!

Verkligen blandade texter!

Verkligen blandade texter!

“Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?”

Kent Eriksson från Delegationen för jämställdhet i skolan föreläser
utifrån betänkandet:
Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det? SOU 2009:64
Länk

Den 24 november kl 13.15 – 15.00 i sal  B423

Lärarutbildningen Orkanen – Malmö

Jag tänker inte missa chansen att ställa frågor kring den statliga jämställdhetspolitiken.

Hö-hö-Hökopinge

Frågan om hur man ska förstå motståndet mot flyktingar i Vellinge är intressant. I klassisk historiematerialistisk anda intresserarman sig förproduktions- och maktförhållande i en visst samhälle och tidpunkt. Dessa allmänna teorier tenderar att inte kunna förklara lokala mönster som t.ex. vellingemoderaternas envisa hållning i invandrarfrågan.

Å andra sidan finns en idealistisk historiesyn som lägger ansvaret på individerna som bärare av idéer. Idag skriver Per t Ohlsson en lysande krönika som förklarar  den senaste tidens händelser som en del av arvet efter Vellinges förre starke man Göran Holm.

Länk

”Lars-Ingvar Ljungman är liksom Vellinges Dmitrij Medvedev och Göran Holm är Vladimir Putin.”

Det är något ogenerat över andan som gör mig generad. Han vädjar till en skrockande höhö-gemenskap som inte finns – tror jag – vill jag – hoppas jag.