Jag gillar verkligen inte upplägget med att blanda de här två frågorna. Det handlar inte om vem det är mest synd om.
Category Archives: Värdegrund
Statistik som svider
En sorglig löpsedel
Teorin om könsmaktsordning är skör
Går det att lära ut kreativitet?
Min irriterande ovana är positiv
En konstig krönika
Anna Larsson Laestadius (ALL) skriver en svavelosande text om kritiker av genusvetenskapen. Argumentationen är lite svepande och jag har svårt att följa hennes historiebeskrivning. Utgångspunkten är att feminismen kämpade för rättvisa för länge sedan och det är bra. På sextitalet drev den jämställdhetsfrågor och det är också bra. Kvinnoforskningen analyserade makten och det är också bra. Som kronan på detta vackra träd växer genusvetenskapen och med all denna godhet kan den naturligtvis inte vara annat än bra.
Jag tror att det finns andra sätt att beskriva utvecklingen. De som kritiserar hjältesagan är lätta att demonisera. Och det gör ALL. Kritikerna jämförs med SD och jag menar att det är ganska tarvligt. Jag har ofta kritiserat antifeminister för uppdriven retorik och högt tonläge. Krönikan bidrar till polariseringen.
I avslutningen diskuterar ALL femiinismens nya utmaning
“I takt med att lagar skrivits om och kvinnor vunnit sina formella rättigheter på område efter område i vårt land har fokus flyttats till strukturell diskriminering, att försöka synliggöra och undanröja de oskrivna regler som gäller för könen och som hindrar kvinnor och män att utveckla sin fulla potential. Det kan vara föreställningar om att kvinnor inte kan/vill leda företag. Och att män inte kan/vill ha vårdnaden om sina barn.”
Jag väntar på att feminismen ska visa intresse för att dekonstruera myten om att män inte vill arbeta i förskola och skola.
Barnet som aktör?
Jag läser vidare i tidningen Genus och slås av språkets betydelse. Forskaren säger sig utgå från teorier om barnet som aktör, men i beskrivningen av socialisationen använder hon passiva verbformer.
“I den tidiga förskoleåldern har barn en högst diffus uppfattning om skillnader och likheter mellan pojkar och flickor, visar Anette Hellman i sin avhandling Kan Batman vara rosa? I avhandlingen analyseras vilken betydelse den rosa färgen ges bland barnen. Hur förhandlas den när det gäller pojkighet och flickighet?
– Färg är den kanske starkaste markören för kön och den framstod som en väldigt viktig aspekt av genusnormer. Den rosa färgen kom ofta upp i diskussionerna, men även svart och andra mörka färger.
Speciellt bland de yngre barnen på runt tre, fyra år var färg en viktig markör för att skilja flickor och pojkar åt, menar Anette Hellman.”
Den traditionella analysen är att ett patriarkalt samhälle påtvingar barnen de här normerna. Ett mer försiktigt perspektiv betonar de anonym strukturernas betydelse och då kanske en passiv verbform är motiverad. Men om forskaren vill skriva fram barnet som aktivt subjekt (aktör) måste språket följa denna tanke. Texten vinglar mellan de här positionerna och jag tror att forskaren har svårt att inte se barnen som passiva objekt. De blir offer som ska räddas av medvetna genuspedagoger.
I ett konskvent aktörsperspektiv ger barnen färgen en betydelse. De förhandlar fram pojkighet och flickighet.
Vad hände förresten med det fina ordet pojkaktighet?
Jag tror det är viktigt att betona att de här konstruktionerna av manlighet är positioner – inte biologiska egenskaper. Vi väljer i vilken grad vi vill spela spelet. Det är kärnan i aktörsperspektivet.
Störst lampa vinner?
Staten som arbetsgivare
För några år sedan sades kollegor upp från Lärarutbildningen. Det var en svår tid och förtroendet för arbetsgivaren prövades. Min bild av staten och den skyddande lagstiftningen fick en allvarlig knäck.
Nu ser jag Uppdrag granskning om uppsägningarna vid regeringskansliet och såren rivs upp.
Jag inser att “usel” är ett starkt ord och anar att min beskrivning är en grov generalisering. Det finns säkert många välskötta uppsägningar som följer lagens anda.








