How much of our lives as academics is spent as room meat: turning up to things because it would look bad if the numbers were small, or just because we are meant to be there? And, even more chastening, how many total room-meat hours have we inflicted on colleagues and students? It would be thousands over a normal career, and if you are really successful, hundreds of thousands.
Den här texten sammanfattar min kritik mot svensk skolpolitik och nu känns det som om det mesta är sagt. Jag låter Bo Rothstein sköta debatten.
Sammantaget innebär detta att vi kan lägga ner jakten på ”supermodellen” för den svenska skolan och i stället börja fundera över hur vi kan skapa förutsättningar för lokala skolledare att ta fram olika slags pedagogiska modeller som passar för, och framför allt kan vinna förtroende för, just deras skola med dess lärare, elever och föräldrar.
Anders Jakobsson i Sydsvenskan om jippot “Superpedagoger”.
Det är bra att skollagen testas rättsligt. Vi har skojat färdigt nu.
Edward ger mig ett förslag:
Vad säger ni? Är det en bra idé?
Jag gillar öppenheten och tror det kan vara en bra utgångspunkt för diskussioner. Det där med “perfekt lektion” känns lite olustigt.
Helena von Schantz skriver en helt nödvändig text i ett mycket viktigt ämne.
Jag ser problem i att vi har en skola och lärarutbildning som fokuserar relationer och förhållningssätt. Pedagoger som går in i föräldraroller och glömmer bort kunskapsuppdraget – det är nog lätt hänt.
Helena beskriver en skola med starkt självförtroende och lärare som litar på att barnen har ett eget driv att vilja lära sig viktiga och nyttiga saker. Det är en bra utgångspunkt.
Jag minns inte mrs Perrett med någon värme, hon var inte den sorten. Däremot minns jag henne med stor respekt och tacksamhet. Hon lärde nämligen min dotter att läsa och att uppfatta läsning som något lustfyllt och lockande. Under sina fem månader i den här skolan lärde sig Rebecka förbluffande mängder och hon tyckte att skolan var så rolig att det hände att hon grät när hon inte fick gå dit. Bara en sådan sak som att när vi var på väg uppför den branta backen till skolan gick hon snabbare ju närmare vi kom.
Med mrs Perrett var det helt enkelt så att det som gällde det gällde, vad som gällde lärde sig barnen snabbt och sedan kunde de med liv och lust ägna sig åt innehållet. Och vilket innehåll sedan. Sånger, rim, ramsor, lekar, sagor berättelser, målningar – kultur helt enkelt. Omsorgsfullt utvald och kombinerad barnkultur. Väggarna i klassrummet var fulla av lärmaterial och barnalster och det fanns högar av böcker, målargrejer och musikinstrument spridda i rummet. Mitt på skolgården tronade en swimmingpool och en gång i veckan gjorde man någon slags utflykt. Det kunde handla om en skogspromenad eller ett besök vid någon sevärdhet. Högt tempo var det på skoldagarna också. Korta pass, stor omväxling mellan rörelse och sittande, aktiva raster och korta skoldagar.
Läs!
Idag ska jag diskutera lek med studenter. De har läst att lek är en aktivitet som förutsätter ömsesidighet, samförstånd och turtagning. Jag är inte säker på att Max håller med dem.
Resan till vildingarnas land är en fantastisk bok.
Zoran tycks inte bekymra sig över metoderna.
Peter Santesson formulerar kritken mot regeringens satsning på ofarliga förskolor väl.
Jag önskar att någon kunde räkna på de samhällsekonomiska konsekvenserna av att barn växer upp under ständig övervakning under garanterat säkra omständigheter.
…är det åter dags att kasta sig ut på vägarna för VFT-besök. Mitt iPadfodral saknar miljön på Katrinetorp.
Agneta Folkesson tog bilden.
Annars är det en dag av väntan på HSV:s rapporter.
Tysta tankar 