Jag vaknar till ett upprört reportage om villkoren inom nagelbyggarbranschen och vinkeln är nationalistisk. Outbildad thailändsk arbetskraft hotar hederliga svenska nagelterapeuter och nu griper SEYF in.
Det känns tryggt att Sveriges estetiker har ett eget yrkesförbund. Jag behöver verkligen lära mig att nagelbyggning är ett hedervärt yrke och skäms över min fördomsfulla inställning.
#1 Tjurrusning i Pamplona
Ett återkommande ämne här på bloggen är maskulinitet och dess skiftande uttryck. Jag har ingen stor medkänsla med de här grabbarna som utsätter sig för obegripligt stora faror av anledningar som jag bara dunkelt kan ana.
För att demonstrera min moraliska överlägsenhet sneddar jag genom en hage. Några kalvar är obehagligt nyfikna och vi är ganska nöjda när vi krupit under staketet till den skyddande friheten.
Det känns inte som en nyhet att hästintresserade tjejer utnyttjas som billig arbetskraft på stallet.
Forskaren slår in några öppna dörrar – frågan är om det går att göra politik av orättvisorna.
Jag är inte säker på att det är en genusfråga. Hur ser könsmakten ut i stallet?
Kritisk maskulinitetsforskning är en underlig gren av genusvetenskapen. Svensk forskare avslöjar de amerikanska medelklassmännens desperata försök att undfly hushållsarbetet genom att engagera sig i barnens sportaktiviteter.
Det är också möjligt att beskriva detta fenomen som en överenskommelse inom familjen.
Jag borde nog vara mer upprörd.
Idag vill jag diskutera baseballhandsken som symbol för manlighet. Ni missade väl inte slutet på filmen?
Unga radioteatern ger Filifjonkan som trodde på katastrofer.
Vi behöver en daglig dos av Tove Janson.
Idag har jag diskuterat frågan från mitt lärarutbildarperspektiv. Nu söker jag kontakt med någon lärare eller student som kan berätta vilka strategier de använder för att klara läraruppdraget.
Sms:a mig om du kan ställa upp på intervju!
0705194201
Helena von Schantz (länk) beskriver träffande hur lärarnas metodiska frihet har kringskurits:
Den största skillnaden mellan finsk och svensk läroplan finns emellertid i styrningen av lärarna och undervisningen. I Finland är målen centrala, men inte metoderna. I Sverige är både mål och metoder reglerade av staten. Enligt Lgr 11 skall all undervisning genomsyras av ett entreprenöriellt förhållningssätt, baseras på varje enskild elevs önskemål, behov och intressen, ge möjlighet till fördjupning, till ämnesövergripande arbete, vara noggrant dokumenterad, väcka lust och motivation, öka elevernas ansvarstagande, ge underlag för yrkes- och studieval, bygga på samarbete med närings- och föreningsliv, individualiseras, ge utrymme för det ansvar eleverna kan och vill ta, beslutas i samråd med eleverna, vara ändamålsenlig och ägnad att leda till god måluppfyllelse för alla elever, ta särskild hänsyn till elever med inlärningssvårigheter, även ge utmaningar för den som lätt når målen, vara ett resultat av kollegialt samarbete, baseras på forskning och beprövad erfarenhet och samtidigt liksom i förbifarten genomsyras av fyra centrala förhållningssätt. Dessutom ska läraren garantera arbetsro, trygghet och trivsel för varje elev, fungera som mentorer, ha utvecklingssamtal varje termin, kunna dokumentera och förklara sin bedömning, skriva omdömen vid ett tillfälle och sätta betyg vid ett annat varje termin… När jag läser läroplanen nickar jag gillande. Nästan allt som står där låter klokt och rimligt. Men lägger man ihop alla tvingande formuleringar på det sätt jag gjort här blir det tydligt hur detaljerad, hur motsägelsefull – och hur ”centraliserad” – den svenska läroplanen är.
I papperstidningen benämns personen som “dagisanställd”. Ur mitt perspektiv är utbildning och anställningsform intressant, men jag inser att det riskerar att framstå som ovidkommande.
Uppdaterad:
Jag skrev till reportern och fick snabbt svar:
Jag såg det just. Förmodligen våra redaktörer på webben som inte läst texten ordentligt.
Jag hör av mig till dem och ber dem korrigera.
Suck. Det är en ganska skör teori jag har om att vi ska kunna identifiera olämpliga personer under utbildningen, men jag är inte helt beredd att skiljas från den.
Uppdaterad 2:
Jag försöker förstå Sydsvenskans publicistiska avvägningar i en känslig fråga. Men för mig känns det viktigt att slå fast att mannen inte är förskollärare. Jag vet inte om det är av allmänt intresse att förskolan inte är kommunal. Flashback är tyvärr nödvändigt. Vi har inte råd med ryktesspridning och snart skickas antagningsbeskeden till förskollärarutbildningen ut.
Uppdaterad 3:
Den här dementin kom vid 18.30 (ungefär)
Jag tror inte att tidningen hade varit lika nonchalant om den råkat peka ut gruppen läkare för något ett vårdbiträde hade gjort.
Uppdaterad 4
Jag behöver hjälp att tolka den här berättelsen.
Tysta tankar 