Det går inte att vinna mot TT och traditionella medier

Bakgrund

Jag googlar och försöker förstå vilken spridning de felaktiga uppgifterna om den pedofilanklagade mannen fått. TT skickar ut pressmeddelanden som trycks ordagrant  i de flesta landsortstidningar. Dessutom publiceras de på nätet och blir därmed sökbara. Lögnen får evigt liv.

Igår lyckades jag få TT att ändra uppgiften om att mannen skulle vara förskollärare och de flesta tidningar tycks ha följt instruktionerna om att ändra på nätet. Kanske borde jag vara nöjd och sluta där. TT-journalisterna försöker övertyga mig om att “gemene man inte bryr sig om vilken utbildning mannen har” och antyder att jag borde fokusera mer på brottsoffrets perspektiv. Kanske har de rätt – men jag är trött på att leva i skuggan av de här spöklika diskussionerna och nu vill jag verkligen försöka förstå. Det som inte går att förstå.

Min vanliga attityd är att nonchalera folks fördomar och jag försöker uppmuntra våra manliga studenter att inte bry sig om de misstänksamma blickarna eller skämtsamma kommentarerna. De flesta män som söker till förskollärarutbildningen är väl medvetna om problematiken och lyckas bygga upp bra försvar. Jag tror att många tycker mest illa om de medlidsamma kommentarerna – mot dem är det svårare att försvara sig. Trots allt trivs de flesta männen på förskolan och får mycket bekräftelse av barn, föräldrar och kollegor. Om vi inte pratar om problemet kanske det försvinner, brukar jag tänka. Det blåser förbi.

PhotoFunia-12df521

Tyvärr hittar jag en tidigare artikel från den 6/12 i samma ämne. Jag googlar “Hon har nyligen åtalat en 32-årig manlig förskolelärare” och inser att det inte går att hindra spridningen.

Mest förvånad är jag över texten finns på Lärarnas Nyheter.

Andra oroar sig över sociala medier och ansvarslösa ungdomar – jag är mer bekymrad över slarvig åklagare, nonchalant nyhetsbyrå och bristande källkritik bland landets tidningar. Och ansvariga utgivare som sover.

Jag har försökt förklara varför detta är en viktig fråga några gånger. Risken finns att någon tror att jag försvarar pedofiler och bagatelliserar övergrepp mot barn. Det gör jag inte.

Nu lever lögnen ett eget liv – uppdaterad

Domstolsverket har ändrat på hemsidan och Sydsvenskan dementerat – mannen är varken utbildad förskollärare eller varit anställd som förskollärare.

Då sprider TT med hjälp av SVT de felaktiga uppgifterna. Jag har försökt driva frågan på olika håll men de flesta tycks vara mer intresserade av pepparkaksgubbar och tecknade filmer.

Jag ringer TT och blir lovad att de ska kolla och eventuellt ändra. Antagligen kommer en sådan dementi inte att få någon större spridning.

Var kommer uppgifterna ifrån? Är det Donstolsverket och Ulrika Rogland som är källan igen?

20121228-102937.jpg

Jag ringer TT:s regionkontor (det heter så) och vill ha en förklaring. En olyckshändelse eller slarv? Reportern och chefen ber om ursäkt men tycks inte förstå konsekvenserna av sitt agerande. “I folks ögon är väl en person som jobbar på förskola förskollärare…”

Är det någon som har sett spår av rättelsen i medier? Jag tror vi får vänja oss vid att den felaktiga bilden lever sitt eget liv.

Ett varv till?

Länk

Förskolans läroplan säger att pojkar och flickor ska få utveckla sina intressen utan att begränsas av stereotypa könsmönster, och leksakerna utgör en del av verksamheten. Skolverkets jämställdhetsexpert Mia Heikkilä säger att Barbiedockor kan påverka barnens syn på hur en kvinna ska se ut och vara.
– Om man inte är väldigt skicklig genuspedagog blir det utmanande, med tanke på den kvinnosyn som Barbiedockan visar upp, säger Mia Heikkäla.

Jag menar att det inte är dockan utan pedagogerna som visar upp en kvinnosyn.

Sambandet mellan barns leksaker och deras utveckling mot vuxna är komplicerat. Det är inte självklart att de blir våldsamma av krigsleksaker eller passiva av Barbie. Så enkelt fungerar inte livet.

Tyvärr.

20121228-084356.jpg

Världen håller andan

Finns rapporten?

Kommer tjänstemännen på Skolverket att följa direktivet och föreslå åtgärder?

Hur tänker regeringen presentera utredningen?

Nu är det upp till bevis. Vi lämnar 2000-talets uppgivna jämställdhetspolitik och närmar oss den övriga världen.

Per Svensson summerar

Länk till Sydsvenskan

Vad hände med klimathotet, eurokrisen, EU:s sönderfall, de slipsprydda hatarnas allt starkare ställning i den europeiska politiken, bildningskrisen, den svenska skolan som spegel för ett konturskarpt klassamhälle, trivialiseringen av den inrikespolitiska debatten? Dessa frågor fick i stort sett klara sig själva, utan skalpellskarpa debattinlägg på kultursidorna. Verkligheten är av allt att döma inte kulturskribenternas bevakningsområde. Vi prioriterar bilden, eller kanske snarare mediebilden av bilden eller möjligen, och det är nu det förväntas bli riktigt spännande, de bilder av mediebilden av bilden som fabriceras av de sociala medierna.

Har postmodernismen slutligen triumferat? Har bilderna av verkligheten till sist verkligen blivit verkligare än verkligheten?

På Twitter diskuterar vi vad det innebär att ta ansvar. Jag återkommer i frågan.

Fredsfostran

Det är inget nytt att Kalle Anka förändras. Jag tror det var på 80-talet som den här filmen försvann från julafton.

https://twitter.com/lararpeter/status/283550878051491840

På den tiden oroade sig många över att barnen blev våldsamma av tecknade filmer. Idag bekymrar vi oss för andra saker.

Lets raise the roof!

Jag har gjort slut med Kalle Anka. Det har ingenting med debatten om redigeringen av tomteverkstaden att göra – i stället var det de två nya datoranimerade filmerna i slutet av timmen som definitivt tog bort de sista resterna av magi kring traditionen.

20121225-115907.jpg

Jag tröstar mig med allsångskonserten från Toronto med Tafelmusik chamber choir som framför Messiah i en fullödig version under ledning av en utspökad Händel.

– Lets raise the roof!

Det är tydligen en tradition. Jag är beredd att pröva den i liten skala från soffan.

Jag var i Toronto för 12 år sedan och blev mycket imponerad av hur framgångsrik integrationen var. I stadens centrum mötte jag människor från samma etniska grupper som jag i Malmö förknippade med utanförskap och förortsliv. Här åt de lunch tillsammans med arbetskamrater från välbetalda kontorsjobb.

Hallelulja!

Behöver jag skriva om händels äventyrliga och mångkulturella liv? Om musikens förbrödrande kraft? Äsch, det vore bara dumt och övertydligt.