Roman om ett brott

20130101-161453.jpg

Sydsvenskan har röstat fram en lista på de 101 bästa svenska deckarna.

1. Kerstin Ekman: Händelser vid vatten, 80
2. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen, 53
3. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Roseanna, 52
4. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den vedervärdige mannen från Säffle, 36
5. H-K Rönblom: Höstvind och djupa vatten, 27
6. Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor, 22
7. Leif GW Persson: Den döende detektiven, 21
8. Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder, 20
9. Henning Mankell: Mördare utan ansikte, 19
10. Leif GW Persson: Grisfesten, 18
11. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Det slutna rummet, 13
12. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Mannen på balkongen, 12 (5,5,1,1)

Jag kan inte låta bli att förundras över att Sjöwall & Wahlöös böcker dominerar listan. Av en tillfällighet tittar jag på ett boksamtal från bokmässan där Maj Sjöwall får frågan vad det egentligen är för ett brott som den gemensamma undertiteln “roman om ett brott” syftar på.

“Det är socialdemokratins svek mot arbetarklassen”.

Aha – kanske skulle de här deckarna egentligen nominerats i en annan kategori? Bästa politiska roman? Lever verkligen böckerna på sina litterära kvaliteter?

Det är svårt med listor!

“Lärd”?

20130101-141257.jpg

Jag är för breddad rekrytering. Alltid.

Länk.

Av nybörjarna på läkarprogrammen har 70 procent högutbildade föräldrar läsåret 2011/12. Motsvarande siffror för dem som läser till arkitekt och psykolog är drygt 60 procent. På förskollärareutbildningen är andelen 17 procent och för dem som läser till grundlärare 24 procent, vilket båda är under motsvarande andel i befolkningen. 25 procent (i åldrarna 19-34 år) har högutbildade föräldrar.

Bedårande retorik om män

Jag läser en lång och snårig text av Per Wickenberg om män och våld.

I alla våldshändelser vi dagligen får reda på via olika media dominerar – utan någon som helst tvekan – mannen/männen: James Holmes vid Batmanfilmen i Denver, Colorado; drogkarteller i krig i Mexico; talibaner i Afghanistan; Khadaffi i Libyen; Nordkorea; Syriens president Bashar el-Assad och hans krig mot sitt folk med tiotusentals döda; 16 våldtäkter på en vecka sommaren 2012 i Göteborg och 1091 våldtäkter i landet i juni och juli i år, enligt Brå. Vapenindustrin går med enorma vinster. Vad är det för män som går omkring i världen, är den fråga som många ställer. Nelson Mandela och Mahatma Gandhi är de strålande undantagen.

Jag menar att det finns betydligt fler undantag än Gandhi och Mandela. Om vi verkligen vill förstå vilka villkor som gäller idag kan vi inte utgå från de här mediebilderna. Professorn i rättssociologi pendlar mellan allmän moralism, vaga rop om handling, krav på problematisering, slängig statistik och teorier om könsmaktsordning.

Helheten blir en ganska fånig demonisering av män som mynnar ut i en önskan om forskningsmedel till den egna verksamheten.

Jag hoppas att PM Nilsson hittar mer kreativa utgångspunkter för sin utredning om mäns situation.

20130101-110045.jpg

Nyårslöfte 3

Jag läser Per Svenssons Bourdieuinspirerade analys av det svenska deckarundret och bestämmer mig för ett deckarfritt år. Det är ingen stor uppoffring.

Kan man inte tycka att det är lite typiskt för genren att det är en manlig författare som kapar åt sig också det feministiska kapitalet?

20121231-120536.jpg

Undervisningens baksida

In the first study, MIT professor Laura Schulz, her graduate student Elizabeth Bonawitz, and their colleagues looked at how 4-year-olds learned about a new toy with four tubes. Each tube could do something interesting: If you pulled on one tube it squeaked, if you looked inside another tube you found a hidden mirror, and so on. For one group of children, the experimenter said: “I just found this toy!” As she brought out the toy, she pulled the first tube, as if by accident, and it squeaked. She acted surprised (“Huh! Did you see that? Let me try to do that!”) and pulled the tube again to make it squeak a second time. With the other children, the experimenter acted more like a teacher. She said, “I’m going to show you how my toy works. Watch this!” and deliberately made the tube squeak. Then she left both groups of children alone to play with the toy.

All of the children pulled the first tube to make it squeak. The question was whether they would also learn about the other things the toy could do. The children from the first group played with the toy longer and discovered more of its “hidden” features than those in the second group. In other words, direct instruction made the children less curious and less likely to discover new information.

Läs hela artikeln!

Palme om fördomar

https://twitter.com/svangvanster/status/285341762036305921

Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta.

Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung.

Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.

Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks. De flesta av oss människor har ett behov av att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.

20121230-125733.jpg

Nöjesguiden vs Nya upplagan

Jag läser två tidningar som på ytan liknar varandra. Gratis och tabloidformat.

Stopp. Där upphör alla likheter.

20121230-123135.jpg

Nya upplagan är en underbar mix av politik (Noam Chomsky är fast skribent), konst, absurdism och vardagliga betraktelser. Lars Yngves ande svävar över alla sidor.

20121230-123431.jpg

Nöjesguiden sammanfattar ungefär allt jag inte tycker om. Jag vet att den riktar sig till en yngre publik och att musiksmak förändras – men jag letar efter någon form av äkthet i tonfall. De flesta skribenter tycks mig alltför egenkära och föraktet mot läsaren är uppenbart.

Slutresultatet är entydigt:
Nya upplagan – Nöjesguiden 10-0