Jag tycker inte att musiker måste presentera förslag på lösningar – men det här är lite väl uppgivet.
“Håll om mig, bara du finns där…”
Medan världen rasar samman?
Idag har jag rättat tentor där blivande förskollärare presenterat sina tankar om samarbetsformer mellan föräldrar och förskola. Jag är inte säker på att de är förberedda att möta det hårda klimatet på Söders höjder.
Lärarna hinner knappt öppna munnen innan föräldrarna börjar kisa misslynt med blicken, rynka pannorna och ställa kritiska frågor som visar lärarna och framför allt de andra föräldrarna att här sörni, här har ni någon som man inte dribblar med hur som helst.
Så småningom börjar föräldrarna hitta varandra i lysrörsskenet, trigga varandra till ÄNNU vassare frågor, och snart kommer de första spydigheterna; när lärarna presenterar något nytt projekt säger en förälder halvkvävt, men så att alla ska höra, att DET LÅTER MEST SOM ETT SÄTT ATT SPARA PENGAR TYCKER JAG, och de andra skrockar HÖHÖHÖ.
Nej, det handlar inte om att Bidra Med Kritiska Synpunkter. Det handlar om att till varje pris stoppa upp allt som kan påminna om en framåtrörelse, och att framhäva sig själv.
Om lärarna säger att det här året ska vi satsa på matte börjar någon förälder lägga ut texten om hur illa det står till med barnens historiekunskaper. Och om lärarna skulle säga vet du vad, du har rätt, vi satsar på historia i stället, då skulle snart en farsa invända på hemtrevlig söderdialekt att glömmer vi inte gympan? Ungarna sitter ju så mycket stilla framför datorerna och undersökningar visar att man lär sig effektivare om man får röra på sig emellanåt.
Lärarna, som fortfarande svävar i föreställningen att det ska gå att göra föräldrarna nöjda, antecknar synpunkter som de lovar att föra vidare. Då dröjer det inte länge innan någon förälder säger, okej, nu har vi föräldrar kommit med en massa förslag. Har inte ni LÄRARE några visioner om hur undervisningen ska bedrivas?
HÖHÖHÖ, gillande blickar, där FICK de.
Studenterna är väldigt oskuldsfulla och tror att det går att tillfredställa föräldrarna genom att erbjuda god verksamhet och riklig information. Frågan är väl om föräldrarna verkligen vill ha inflytande och ansvar eller om det är mer lockande att se sig som krävande och kritiska kunder som shoppar i den stora utbildningsbutiken?
Bengt Ohlsson avslutar sin krönika med en underlig eftersläng mot vänstern. Jag tolkar det som en lokal uppgörelse.
Fyra gånger om året rättar jag tentor. Då tröstar jag mig med veckotidningar och lösgodis. Jag vill också hänga med prinsen!
…men de här uppgifterna gör mig väldigt bekymrad:
https://twitter.com/svenssonniklas/status/291062224322170880
Lykke formulerade kritiken mot pillersamhället väl.
Frågan är vad som egentligen är kärnan? Om det nu finns någon.
Pappans uppgift var framförallt att se till att barnen klarade sig och skötte sig. Möjligen hjälpte han dem med kontakter och arbete när de var på väg ut i sina egna vuxna liv.
Så ser det inte ut idag. Åtminstone inte för dem som betraktar försörjarrollen som ett ganska trist och gammaldags ideal.
Men vad ska pappa bidra med istället, nu idag? Det finns några modeller eller snarare stereotyper. Vi känner igen dem och det är lätt att göra sig lustig över dem.
En är latte-pappan, han som tidigare kallades velourpappa. Den innebär att gränsen mellan mammas och pappas roll suddas ut. Pappan blir omhändertagande och utför också alla ”kvinnosysslor”- ett jämställdhetsideal.
En annan är den pushande idrottsföräldern. Pappa hjälper – fast ofta stjälper – barnet att prestera och utvecklas. Att nå framgångar är det viktigaste och livet blir till en slags tävling.
En tredje är rockern. Den häftiga pappan, som alla kompisar beundrar. Men som i verkligheten sällan lever upp till idealet.
Jag vet inte om de här kategoriseringarna ger ledtrådar för de män som försöker orientera sig mellan olika ideal.
Min far lärde mig göra en pilbåge när jag var fem år. Det glädjer mig fortfarande.
Då hoppas jag få tillfälle att diskutera den här artikeln:
Hur viktigt är det att utstråla makt och säkerhet? Går det att förena med en förmåga att skapa värme i relationerna?
I artikeln tas Hillary Clinton upp som ett exempel på hur svårt det är att förena de två dimensionerna.
Jag tror att Annie Lööf har motsvarande problem. Professionellt, ja – men var finns värmen?
Jag läser Lpfö98 (s.13) och häpnar:
Arbetslaget ska
• visa respekt för föräldrarna och känna (min kursivering) ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer,
Frågan är hur jag ska förhålla mig till den här texten? Det känns fel att klaga över studenternas normativa tänkande när läroplanen går ner på känslonivå?
Uppdatering:
Pedagogiska magasinet har en spännande artikel om ansvar
I många länder tenderar fokus på det ålagda ansvaret att öka. Det som då förbises är lärares upplevda ansvar, som går utöver det sociala och handlar om hur unika människor upplever möten med andra. Även om det upplevda ansvaret är mer oberäkneligt har det fördelen att inte sätta kunskap som en sköld mot engagemang. Det sätter också fingret på hur våra handlingar påverkar andras, oavsett vad vi har lärt oss, och möjliggör uppmärksamhet på vad som händer mellan konkreta människor i konkreta möten. Ett ökat fokus
på lärares ålagda ansvar och en vidgning av det kan paradoxalt nog få till följd att lärare bara tar ansvar för det de kan hållas ansvariga för (av andra) och snäva in det upplevda ansvaret (som man själv upplever i mötet med andra). Som pedagogikforskarna Tone Dyrdal Solbrekke och Tomas Englund beskriver det blir det då omöjligt att diskutera de delar av lärares ansvarstagande som inte kan mätas och ställas till ansvar för i termer av professionellt ansvar. De delarna hänförs i stället till den personliga domänen där de riskerar att osynliggöras.
Jag länkar till en lärorik artikel om Kalle och Hobbe.
Tysta tankar 