Dansk kärlek på film

20130604-225528.jpg

Länk

Den här artikeln i DN skulle kunna tolkas som en krigsförklaring mot den svenska modellen. Filmen antyder att det finns flera möjliga positioner.

Nina Björk slår in en del öppna dörrar och okynnespolariserar några komplexa frågor.

Länk

Jag tycker debatten känns besvärande riggad. Alla goda människor samlas och förfasar sig.

En perfekt storm

David Elkind beskriver hur tre faktorer samverkar för minska barns möjligheter till lek.

Länk

The perfect storm
The decline of children’s free, self-initiated play is the result of a perfect storm of technological innovation, rapid social change, and economic globalization.
Technological innovations have led to the all-pervasiveness of television and computer screens in our society in general, and in our homes in particular. An unintended consequence of this invasion is that childhood has moved indoors. Children who might once have enjoyed a pick-up game of baseball in an empty lot now watch the game on TV, sitting on their couch.

Meanwhile, single and working parents now outnumber the once-predominant nuclear family, in which a stay-at-home mother could provide the kind of loose oversight that facilitates free play. Instead, busy working parents outsource at least some of their former responsibilities to coaches, tutors, trainers, martial arts teachers, and other professionals. As a result, middle-income children spend more of their free time in adult-led and -organized activities than any earlier generation. (Low- income youth sometimes have the opposite problem: Their parents may not have the means to put them in high-quality programs that provide alternatives to playing in unsafe neighborhoods.)

Finally, a global economy has increased parental fears about their children’s prospects in an increasingly high-tech marketplace.

For too long, we have treated play as a luxury that kids, as well as adults, could do without.
Many middle-class parents have bought into the idea that education is a race, and that the earlier you start your child in academics, the better. Preschool tutoring in math and programs such as the Kumon System, which emphasizes daily drills in math and reading, are becoming increasingly popular. And all too many kindergartens, once dedicated to learning through play, have become full-day academic institutions that require testing and homework. In such a world, play has come to be seen as a waste of precious time. A 1999 survey found that nearly a third of kindergarten classes did not have a recess period.

Jo, jag är också orolig.

20130604-050419.jpg

We must also address the more general problem of test-driven curricula in today’s schools. When teachers are forced to teach to the test, they become less innovative in their teaching methods, with less room for games and imagination. More creative teaching methods build upon children’s interests and attitudes—their playful disposition—and this encourages them to enjoy their teachers, which in turn enhances their interest in the subject matter. Though computers are one of the forces limiting play, they can be creatively used in the service of playful learning. As more young teachers who are proficient in technology enter the schools, we will have the first true educational reform in decades, if not centuries.

But you don’t have to be a teacher to help bring back play. Many neighborhoods badly need more playgrounds. This was also the case in the 1930s; in response, we saw the “playground movement,” when local communities set up their own playgrounds.

A new playground movement is long overdue, especially for our inner city neighborhoods, where safe play spaces are often in short supply. A playground should be required of any new large-scale housing development.

We could go further. In Scandinavian countries, there are play areas in even the best restaurants, as well as in airports and train stations. These countries appreciate the importance of play for healthy development, and we could well follow their example.

Hmmm – den här romantiseringen av Skandinavien gör mig generad.

Pojkaktig läsning

Jag läser om Skolverkets satsning på att få pojkar att läsa.

Länk

Pojkar läser i genomsnitt mycket sämre än flickor. Det syns på betygen i svenska, där skillnaden mellan killars och tjejers betyg är ungefär dubbelt så stor som i andra ämnen. Det syns också på resultaten i internationella tester, där femtonåriga killar presterar betydligt sämre än tjejer.

Samma mönster syns i hela västvärlden. Var fjärde pojke läser för dåligt för att kunna ta till sig andra skolämnen ordentligt. Det är nästan dubbelt så många som flickorna, och skillnaden mellan könen ökar.

Detta uppmärksammade en statlig utredning för ett par år sedan. Ordförande i utredningen var Anna Ekström, som sedan blev generaldirektör för Skolverket. Och nu driver Skolverket den första satsningen som kombinerar jämställdhet med språkutveckling, läsning och skrivande.

Anna Ekström tycker att språksatsningen slår flera flugor i en smäll. Dels slipper man projektträsket, där jämställdhetssatsningar annars brukar dö sotdöden när projektet väl är över.

– Skolorna är inte så pigga på projekt. Därför försökte vi koppla ihop det med det vanliga läs- och skrivarbetet, vilket så här långt har varit väldigt positivt, säger hon.

Det når också många fler än vanliga jämställdhetsprojekt.

– Vi tycker att vi har nått fler än de redan frälsta, vilket annars är klassikern i jämställdhetsfrågor. Vanligtvis är det samma personer som går kurserna om och om igen.

Det är spännande att se hur frågan om kön hanteras. Är det rimligt bokens innehåll och form är betydelsefulla för om pojkarna ska lockas till läsning? Spelar situationen någon roll? Pedagogens kön? Lyckas texten aktivera barnens erfarenheter?

Jag är glad över att frågan tas på allvar och hoppas Anna Ekström lyckas utmana de konventioner som vilar övet läsundervisningen.

Samtidigt är jag lite förundrad över att de här idéerna är legitima bland tonåringar – men ytterst kontroversiella för yngre barn.

20130603-064738.jpg

Länk

Hej – jag heter Mats och är introvert

Johan Norberg skriver spännande om hur vi inåtvända försöker delta i sociala samspel.

Länk

Kanske kan modern kommunikationsteknik erbjuda en gyllene medelväg? Det är lätt att föreställa sig att sociala medier där man lämnar ut sig själv och samtalar med hela världen skulle vara lika välkomna för introverta som isoleringsceller för extroverta. I själva verket är de en välsignelse för inåtvända. Kommunikation via e-post, Facebook eller Twitter är motsatsen till ett mingel: det sker i skrift, vi får tala till punkt och vi talar och lyssnar när det passar oss, inte när samtalspartnern kräver det.

En bekants slutne, tonårige son höll rejäl distans till klasskamraterna, tills han började spela onlinespel och genom detta samt sms och chatt byggde upp en stor bekantkrets över hela världen som han nu håller tät och hjärtlig kontakt med. Många introverta säger att nätet gör dem sociala. Det bygger upp en självsäkerhet inför sociala sammanhang som också kan bäras med från tangentbordet.

Vilken ironi om det är den teknik som gör att vi kan babbla jämt som gör att inåtvända äntligen får den tystnad vi behöver.

20130602-115225.jpg