Kollegan Ingegerd Ericsson tipsar om en viktig debattartikel i ett angeläget ämne:

Det finns ingen anledning att naivt tro att mer och regelbunden fysisk aktivitet skulle vara den enda lösningen på alla välfärdsproblem. Men den är alltför viktig för att negligeras. Få insatser, om någon, har så tydliga och positiva effekter som motion. Dessutom är det sällan läkare kan rekommendera något som har så få biverkningar. Investeringskostnaderna är låga i förhållande till kommande vinster. För en positiv effekt krävs pedagogisk kvalitet och extra motorikstöd för dem som har behov av det. Men även tydlig och absolut uppbackning av politiker och ekonomer, såväl i starten som över tid. Utan tydlig färdriktning blir kommunerna hänvisade till tillfälliga projekt baserade på eldsjälar, vilka förblir lokala och har en tendens att dö ut efter några år på grund av bristande stöd och förståelse från ledningen. Daglig motion i skolan måste vara efterfrågad, prioriterad och ”välsignad av beslutsfattarna”.

Hur kan svenska kommuner fortfarande avstå från metoder som kan öka elevernas gymnasiebehörighet med 8 procent, ja än mer för pojkarna? Vore det inte skönt om rektor slapp svara på mediernas frågor om hur det kan komma sig att 5–30 procent av eleverna måste gå minst ett extra förberedelseår i gymnasiet för att bli behöriga till ordinarie gymnasieprogram?

Heder och ära till Malmö (Årets Gymnastikkommun 2013) och Hofors, som är nationella föregångare. Ju fler kommuner som följer ert exempel desto större blir vinsterna i form av bättre hälsa, bättre skolresultat och förbättrad samhällsekonomi.

Därför kräver vi snarast ett övergripande politiskt beslut om garanterad rörelseträning för alla förskolebarn och att alla skolbarn får minst 50 minuters daglig, schemalagd idrottsundervisning.

Bland undertecknarna finns många namnkunniga personer. jag är osäker på begreppet “rörelseträning” för förskolebarn men delar oron för konsekvenserna av ett stillasittande liv.