Jag ser en film med Louis C. K. och tänker att så borde undervisning vara. Ett utforskande av gränsen för vad som är möjligt att säga – det känns som ett mycket avlägset ideal i en skola där alla försöker hitta den trevligaste vägen.
Vi diskuterar sambandet mellan musik och matematik i förskollärarutbildningen. Det går att se musiken som ett trevligt inslag som underlättar lärandet genom att skoja till det. Jag vill gärna lyfta en djupare aspekt och tar hjälp av kollegan som citerar Leibniz:
“musik är den njutning människan själv erfar av att räkna utan att vara medveten om att hon räknar”
Tänk på hur kul det är att dansa foxtrot utan att behöva räkna – och vilken plåga det är innan rörelserna är automatiserade.
I en annan bok försöker Anna Palmer förklara transdisciplinärt lärande och det blir fort komplicerat. Kroppen följer sin egen logik och språket krafsar på ytan.
Andra guldkorn är matematikforskaren Ulin som skriver: “Musik kan ses som en matematisk övning osynlig för själen”
Jag inser att vi behöver prata mer om estetikbegreppet. Ingenting är viktigare – och mer omodernt i skoldebatten.
Tack Matilda för inspiration!
Åsa Melander är skriver om skolutveckling i Hackney.
Framgångsrecepten är kanske överföringsbara till svenska förhållanden. Vi är nog vana vid ett mer direkt stödtänkande och fokuserar på de svagpresterande barnen. Sedan får det bli som det blir.
På torsdag åker vi till London. Några tips?
Sakine Madon skriver en krönika om rädsla för genuspedagogiken. Samtidigt tar hon på sig uppgiften att förklara vad genuspedagogiken egentligen är – utifrån de politiska ambitionerna. Det är en ganska otacksam uppgift och texten landar i en negativ argumentation. Genom att förklara vad genuspedagogik INTE är (eller borde vara) framstår kritikerna som paranoida och allmänt reaktionära. Det lilla ordet “inte” återkommer 12 gånger. Förklaringsvärdet blir med nödvändighet lågt och vi som försöker orientera oss mellan olika riktningar inom det mångtydiga fenomenet lämnas i ovisshet.
Jag brukar gilla Sakine Madons krönikor. Här blir jag osäker. Genom att beskriva kritiker som rädda blockeras en viktig diskussion om innehåll och människosyn.
Om uppdraget är att motverka traditionella könsmönster vore det välgörande om någon åtog sig att försöka definiera skillnaden mellan dessa mönster och andra mönster? Min tes är att den logiken med nödvändighet leder till biologism – det skulle alltså finnas könsmönster som inte är traditionella i betydelsen socialt konstruerade?
Om Third Generation
Third generation handlar om barnbarnsgenerationen till dem som var offer eller förövare i andra världskriget: judar som placerades i koncentrationsläger, palestinier som fördrevs från sina hem när staten Israel blev till, SS-officerare och lägervakter.
På scenen står tio skådespelare i trettioårsåldern och berättar om sig själva och de konflikter de har fått i arv. De använder sina egna namn och berättar sina egna berättelser. Djupaste allvar blandas med respektlösa överdrifter, drastiska skämt och konfrontationer. Ensemblen utmanar både sina egna och publikens fördomar.
Spelas på tyska, arabiska, hebreiska och engelska. Textas på svenska.
Regi: Yael Ronen
Dramaturgi: Amit Epstein och Irina Szodruch
Foto: Erez Galonska
Video: Arik Avigdor
Textning: Agnieszka Fietz
I rollerna: Knut Berger, Niels Bormann, Matthias Matschke, Roi Miller, George Iskandar, Orit Nahmias, Rawda Slimann, Tamar Ben-Ami, Cathlen Gawlich, Yousef Sweid.
Gästspelet är en samproduktion mellan Stiftelsen Framtidsgenerationen och Malmö Stadsteater och genomförs med stöd av PostkodLotteriet, Gertrude och Ivar Philipsons stiftelse, Länsstyrelsen i Skåne, Malmö Stad, Region Skåne, Sparbanksstiftelsen i Skåne, Swedbank och Sydsvenska Handelskammaren.
Det finns biljetter kvar – spring!
https://twitter.com/flyingmartin/status/392920847402283008
Jag har tidigare kritiserat Delegationen för jämställdhet i skolan för att förenkla frågan om pojkarnas dåliga skolprestationer. Standardförklaringen är att pojkarna är del av något som kallas “antipluggkultur” och att de bör skärpa sig. Skolan i sig betraktas som könsneutral och pojkarna är problembärare alternativt föremål för medvetandegörande.
I länken ovan tycks artikelförfattaren vara angelägen om att sprida budskapet – medvetenhet ger resultatförbättring. Tyvärr verkar problemet vara mer komplicerat och det statistiska underlaget är minst sagt motsägelsefullt.
Snart kommer maskulinitetsutredningens slutbetänkande och jag hoppas att Svend Dahl & co har lyckats hålla huvudet kallt och sinnet öppet för andra förklaringsmodeller.
Om vi ska kunna bryta trenden krävs det att skolan och lärarkåren vågar ifrågasätta sig själv och myten om könsneutral undervisning.
“Vissa skollagsfrågor”. Jag gillar den sparsmakade titeln.
Nu händer det.
Uppdaterad
Yeah…
Tysta tankar 