Jag har haft en svacka. Diskussionen om våld i samhället har gjort mig illa till mods. För två veckor sedan slogs 50 fotbollshuliganer utanför mitt hus. Jag reagerade inte mer än ungefär: jaha. Om de vill banka på varandra får det väl göra det – men helst på någon annan gata. För mig var det trist att bilden av våldsamma män förstärktes. Våldet blev till en könsfråga och jag hade svårt att distansera mig. Anne Jalakas skrev en konstig krönika som gjorde mig ännu tröttare.

Mordet på Östermalm berörde mig inte djupare. Jaså, de var fulla och misshandeln spårade ur. Demonstrationer och manifestationer verkade leva ett eget liv. Tidningarna drogs in och den meningslösa händelsen blev en nyhet med moraliska dimensioner. Kanske för att offer och gärningsmän tillhörde överklassen? Vi förväntades känna och agera.

Dödsskjutningarna i Rödeby drabbade hårdare. Här var ett äkta misslyckande för ett helt samhälle. Våldet var möjligt att förstå som kulmen på en serie händelser. Men det finns inget facit och juridiken kommer att bli intressant.

Svenska dagbladet ställer de rätta frågorna idag. Jag vill veta om våldet verkligen har ökat. Jag vill inte vara delaktig i en hysteri som försöker hitta förklaringar på det som inte går att förklara.

3. Är våldet bland unga värre idag?

•De laglydiga ungdomarna blir fler. Andelen 15–17-åringar som uppger att de inte har begått brott har ökat från 39 procent 1995 till 51 procent 2005.

•Andelen ungdomar som har begått våldsbrott och burit kniv har minskat från 21 procent till 15 procent.

•De mest brottsbelastade blir inte fler. Andelen 15–17-åringar som begått mer än 16 brott under ett år ligger på en stadig nivå.

•Även antalet unga som dömts för brott har minskat de senaste 30 åren. Det gäller framför allt stöld.

•Anmälningarna av våldsbrott bland unga har däremot ökat. Det tolkas av forskare främst som ett resultat av att toleransen mot våldet minskat. Antagandet att det faktiska våldet inte ökat stöds bland annat av statistik från dödsorsaksregistret, sjukhusstatistik och studier där de unga själva får berätta.

•Tonåringar som dödar andra tonåringar är ovanligt. I Sverige inträff-ar det en–två gånger per år. Inget tyder på att det ökar.

• En aktuell jämförelse av andelen unga som begått olika typer av våldsbrott i de nordiska huvudstäderna visar att Stockholm och Oslo har lägst nivåer följt av Helsingfors och Köpenhamn.

•Andelen unga som dricker och använder narkotika har ökat under flera år, men nu har trenden vänt. Andelen som inte dricker alls har ökat. Ungdomsfylleriet är inte mer utbrett 2005 än det var på 1970-talet.

Källa: Felipe Estrada, Brå.

Till sist letar jag efter en hållning som inte är cynisk men som inte heller frossar i skuld över att leva i en tid där människor dödar varandra. Trycket på att hitta enkla svar på svåra frågor kommer öka. (Är det nätets fel?) Jag tror att min empatiska förmåga är på gränsen till utmattning. Jag vill inte ta ansvar för sådant jag inte kan kontrollera. Låt andra förfasa sig över världens ondska.

Jag funderar över den märkvärdigt lugna stämningen i Stapelbäddsparken som jag gick förbi idag. 200 ungdomar åker skateboard och rullskridskor i en fantastisk anläggning. Det vilar en koncentration i luften och alla verkar fokuserade på att få samspelet att fungera i betongen. Grannens pojke säger att där nästan aldrig är bråk. Sakta bygger jag upp hoppet igen om möjliga möten utan våld. Här förs kunskaper vidare mellan generationer. Jag vill att Nobel fredspris går till föreningen Bryggeriet och eldsjälarna bakom Stapelbäddsparken. Nu.