Förskolan som leker älgjakt med barnen upprör upprör känslorna hos djurrättsaktivisterna. Expressen Ring P1 .
Barnen går ut i skogen och tänder en eld. Sedan går de ut och letar efter en tygälg som har fullt med kanelbullar i magen. Jag gläds över att det finns pedagoger som tar barnens erfarenheter på allvar och dessutom vågar leka våldsamma lekar – utan skräck för att barnen ska bli vapenfixerade eller blodtörstiga.
Heja Norrland!
Just nu säljer Aftonbladet Clint Eastwoodfilmer och jag känner en viss lockelse i att fylla hyllorna med udda serier. Jag tröstar mig med ett avsnitt ur Den gode, den onde och den fule från Youtube, där det finns många slutscener i klassiska westernfilmer.
Minuterna mellan 4.30 och 6.30 är grundkursen i alla filmskolor. Växelklippning när den är som bäst – och musiken… suck… Hur bra är Ennio Morricone egentligen?
Jag hade egentligen tänkt skriva något djupt om manliga förebilder – men avstår.
Våra ambitiösa studenter har genomfört en undersökning av populärkulturens funktion för barn och ungdomar i mångkontextuella uppväxtvärldar (ja – det är en pompös formulering!). Samtidigt läser de Magnus Persson bok Populärkulturen och skolan som är en stark uppgörelse med skolans tradition att dela upp kultur i hög/låg, nyttig/onyttig, fin/skräp.
Studenterna ger många exempel på hur pedagogerna kämpar för att upprätthålla gränslinjen mellan undervisning och underhållning. Datorspel tycks ofta beskrivas som underhållning (även när det är fråga om de allra torftigaste drillspel) och många menar med emfas att sådant får barnen syssla med hemma. Tanken på att spelen skulle kunna överbrygga dikotomin mellan underhållning och undervisning tycks vara väldigt avlägsen. En student menar att det krävs mod och kunskap för att kunna förklara för föräldrar och kolleger att det finns olika sätt att undervisa.
– Ja , det är delvis därför ni går här 3,5 år, tänker jag högt…
Observera att barnet (20 månader) har lärt sig att trycka förbi de segdragna repriserna som förstör speltempot. Jag känner två rektorer som är hängivna wii-spelare, som i-n-t-e har upptäckt denna finess.
Jag undervisar i en kurs som heter perspektiv på ungdom och en central bok är Lalander och Johanssons Ungdomsgrupper i teori och praktik. Den är kraftfullt seriöst och bugar djupt för de stora ungdomsforskarna, sociologerna, stukturalisterna och postmodernisterna som bär upp den svenska varaianten av kulturstudier (cultural studies).
Författarna redogör allvarligt för de stora frågorna och redovisar sina studier i tredje person på ett ibland skrattretande sätt. Men jag förstår att om vi ska presentera stora teorier måste vi också använda rätt ord – även om en viss ofrivillig pompositet lyser igenom.
Värre är att traditionen är så präglad av ett manligt perspektiv och att en romantisering av gruppen som “symbollaboratorium” präglar synen på ungdomstiden. När jag ber studenterna associera fritt till begreppet ungdom är det helt andra berättelser som växer fram. Det är ensamhet, bästa kompisen, gemenskap med föräldrar, längtan till staden, längtan till vuxenhet, brådmogenhet, föreningsliv och andra erfarenheter som inte låter sig fångas in med de redskap och begrepp som Lalander och Johansson erbjuder.
Till författarnas försvar måste sägas att de redogör för den feministiska kritiken av Birminghamsskolans besatthet av manliga erfarenheter. Frågan är kanske om det går att rädda en tradition som så uppenbart är präglad av grabbarnas musikinhtresse och fascination av häftig manlig gängkultur.
Nu sätter jag mitt hopp till Fanny Ambjörnssons I en klass för sig.
Jag är misstänksam mot alla program och metoder som ska lära barn att vara snälla mot varandra. Men jag kan inte låta bli att bli stolt när Lärarnas tidning skriver om mina gamla kolleger på Östra Fäladens förskola som arbetar med Charliemetoden. Det känns äkta och jag vet att boken Hjärtestunder används på många förskolor.
Myndigheten för Skolutveckling har valt andra metoder i sin kampanj mot mobbning. Jan Björklund har som vanligt otur när han tänker och talet om evidensbasering är mest trams. Försöken att tillämpa en naturvetenskaplig terminologi på ett komplext problem är dömt att misslyckas och i värsta fall kan det leda till att pedagoger verkligen litar mer på metoden än på sina egna erfarenheter.
Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.
Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.
Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.
Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:
År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.
Då skrattar inte Jan Björklund längre…
Ibland försöker jag återskapa känslan av att gå och vänta på veckans nummer av Kalle Anka. Prenumeration är fortfarande ett vackert ord och tisdagar har en särskild laddning. Då kom tidningen och livet fick en annan lyster.
En särskilt minnesvärd berättelse är följetongen om hur Kalle och brorsönerna går vilse i Anderna och hamnar i en dal där alla andra former än fyrkantighet är förbjudna. Wikipedia reder ut.
Jag tänker att svensk skola skulle kunna använda historien i arbetet med värdegrunden och att lärarutbildningen under lugna former korta stunder kanske möjligtvis kunde vara en aning mindre fyrkantig.
I SvD skriver Erik Bergin om tobaksbolagets dubbelmoral. På hemsidor varnas för skadeverkningar – samtidigt sponsras diskon där enbart rökare släpps in!
Kön till O2 är säkert hundra meter. Strax före ingången står filippinska ungdomar och tänder cigaretter. I princip alla röker. Det får sin förklaring alldeles framme vid entrén. På en stor upplyst skylt deklareras vilka som gör sig besvär: “Det här arrangemanget är öppet enbart för rökare 18 år eller äldre”. (SvD:s översättning.)
Problemet är att det är svårt för en ickerökare att bojkotta ett tobaksbolag effektivt. Kanske jag kan bojkotta någon som känner någon som röker….
Det är svårt att vara förälder och vi har ofta en stark längtan efter att kunna skydda våra barn från världens ondska. Samma iver att undvika katastrofer präglar skolor och förskolors planering av verksamhet och lokaler. Vi vill veta vad barnen gör och tanken på allt som kan ske i smyg skrämmer oss.
Därför ser jag att många förskolor tar bort buskar där de hemliga lekarna har försigått. Kuddrummen öppnas upp till läsverkstäder och bibliotek. Allt för att personalen ska må bättre och kunna säga till föräldrarna:
– Jag vet vad ditt barn har gjort idag!
På samma sätt har många föräldrar drabbats av osäkerhet när det gäller vad deras barn gör på nätet. Råden från experterna har varit entydiga: Kontrollera! Sätt datorn i vardagsrummet eller köket. Du måste ta ditt ansvar som förälder och sätta tydliga gränser.
På skolorna tar lärarna den enklaste vägen. Förbjud Lunarstorm och MSN. Listan på förbjudna webplatser blir snabbt lång och hopplöst föråldrad. Det trygga goda internet finns inte – på samma sätt som ingen kommunikation skulle kunna vara allt igenom säker. Både bilar och telefoner har sina moraliska komplikationer. En nollvision mot mobbning får underliga konsekvenser.
Mer sällan har någon betonat tonåringens rätt till integritet eller funderat över hur ömtåligt bandet mellan barn och föräldrar är. Grundtonen måste var tillit och då kanske full kontroll inte är möjlig eller ens önskvärd.
I dagens Sydsvenska beskriver professor Stattin ett annat förhållningssätt som gör mig glad. Läs även de goda råden.
Jag letar efter sätt att använda internet som inte imiterar traditionell undervisning. I dagens Sydsvenska berättar Margareta Flygt om soldaten som skriver en blogg – från skyttegraven under första världskriget! Hans släktingar publicerar brev och vi läsare blir de som oroligt väntar på livstecken. Samtidigt kommenteras breven av bloggläsare som fyller på med andra händelser från tiden.
Som lärare vore jag blind om jag inte såg pedagogiska möjligheter i denna form.
Tysta tankar 