Handen som hjärnans slav?

Jag tycker mycket om Gerd Anttis text i Svd.

Och dessutom, hur länge har nu inte både barn och föräldrar fått höra att det är skillnad på folk och folk och bäst är det om barnen blir läkare eller jurister, annat är skämmigt, eller designers förstås. Och skämmigt är det också att befinna sig på denna nästan obefintliga nedervåningsnivå. – Men det kan också vara så att människan känner sig så hjälplös eftersom hon inte kan göra någonting alls åt saken även om hon känner att hon ville?

“Handen som hjärnans slav”, jag har inte hört någon säga just det, men jag säger så därför att jag tycker att övervåningsfolket förringar värdet av handen. Man tror att slaven inte kan lära mästaren något. Men säger man så är man varken sanningsenlig eller särskilt uppmärksam, varken på sig själv eller på tillvaron.

Jag behöver inte gå så långt att jag säger att tänk på en pianist. För att hjärnan ska lära sig spela piano krävs det många timmars och dagars träning av handen. Det är alltså handen, ögat och örat som lär hjärnan spela piano. Och det gäller i allt. En lärare utan hand, en doktor utan hand och praktik, en snickare med bara hjärna blir ingen snickare. Och jag, när jag skriver, är ute och går, och i allt en människa gör, då är hela människan med. Jag lär mig medan jag gör det jag gör. Tanken vidgar sig och blir till nyseende och kunskap och erfarenhet. Lärandet går in i kroppen. Att göra är tänkande. Making is thinking. Det sista sagt av professorn i sociologi Richard Sennet. Den kunskapen som var grund till den yrkesutbildning som förr sågs som vad den var, självklar, och som gjorde en okunnig till en kunnig genom det arbete som hjärnan och ögat och handen gjorde tillsammans. Detsamma gäller för all bildning och fördjupning. En kunnig hjärna utan en kunnig hand, vart kommer den? Handen har lärt hjärnan och hjärnan handen. Hjärnan jagar icke allena.

Frågan om “görandet” är kontroversiellt inom högskolan. Räcker det inte med att lära sig vad som står i böckerna?

Jag ser fram emot att pröva om vi kan gå den motsatta vägen – att börja i det praktiska för att därefter analysera våra erfarenheter. Det är ett arbetssätt som delvis hotar den målstyrda logiken. Tänk om vi lär oss andra saker än de som står i kursplanen…

20130223-131432.jpg

Fenomenologin som korrektiv…

…till genusvetenskapens ofta förenklande socialkonstruktivism?

I veckans program försöker vi berätta något om vad fenomenologi är och hur den kan tillämpas inom olika områden i samhället.
Medverande: Lisa Käll, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet, Fredrik Sveneaus, professor i filosof vid Södertörns högskola och Johan Eriksson, doktor i teoretisk filosofi.

Filosofiska rummet är ofta spännande. Jag åker genom ett mörknande Skåne och lyssnar till ett program som nästan lyckas göra tillvarons olika framträdelseformer gripbara. Vid Veberöd har jag full kontroll – när vi passerar Staffanstorp är jag förlorad.

20130217-182851.jpg

Barns perspektiv i Borås

20130206-230010.jpg

Jag tycker fortfarande att det är både roligt och fantasifullt att behåfabriken är döpt efter kupstorlekarna A-B-C (Abecita)!

Vilka personlighetstyper gynnas i skolan

20130124-222709.jpg

Länk

En av egenskaperna hade ett klockrent samband med höga betyg; samvetsgrannhet. Även neuroticism, det vill säga den egenskap som innebär att ångest och oro driver på eleven, ledde till höga betyg. Tvärtemot vad Pia Rosander hade trott så ledde inte öppenhet eller, med andra ord, intellektuell nyfikenhet, till höga betyg.

– Vi har alltså ett skolsystem som gynnar samvetsgranna och ångestdrivna elever, säger Pia Rosander. Det är så klart inte bra för det psykologiska välbefinnandet i det långa loppet om ångesten är en drivkraft. Det innebär dessutom att den så kallade djupinlärningen uteblir. Djupinlärningen sker bäst bland de öppna personlighetstyperna, det vill säga de som drivs av nyfikenhet.

Dagens skola gynnar alltså de så kallade ”duktiga flickorna”. Pojkar har oftare den personlighetstyp som drivs av lust och nyfikenhet och som alltså inte belönas av betygssystemet.

Idag kommenterar jag inte.

Digital ensamhet

20130119-094527.jpg

Sherry Turkle är en av föregångarna när det gäller att diskutera barn och datorer. Hon hör inte till de inskränktas skara.

Thus my worry for kindergarten-tech: the shiny objects of the digital world encourage a sensibility of constant connection, constant distraction, and never-aloneness. And if you give them to the youngest children, they will encourage that sensibility from the earliest days. This is a way of thinking that goes counter to what we currently believe is good for children: a capacity for independent play, the importance of cultivating the imagination, essentially, developing a love of solitude because it will nurture creativity and relationship.

In our still-recent infatuation with our mobile devices, we seem to think that if we are connected, we’ll never be lonely. But in fact, the truth is quite the opposite. If all we do is compulsively connect, we will be more lonely. And if we don’t teach our children to be alone, they only know how to be lonely.

I worry we have yet to have a conversation about what seems to be a developing “new normal” about the presence of screens in the playroom and kindergarten. When something becomes the new normal, it becomes hard to talk about because it seems like second nature. But it’s time to talk about what we want childhood to accomplish.