Det är postmodernismens fel?

Länk till DN.

De här försöken att göra politik av filosofi är tröttande. Jag lutar mig tillbaka och funderar över istid, landhöjning, erosion, klimatförändring och en massa teorier om allting samtidigt.

Klickbar bild.

20140330-112205.jpg

>

Stenkulefabrikörens avsked

20140327-193247.jpg

Sådana här reportage ger mig hopp om mänskligheten:

Om inte annat ett tillfälle att citera Sten Selander:

Spela kula
Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

>

Malmös baksida

20140223-123144.jpg

Bakom Nordmills kvarn ligger resterna av Kockums skeppsvarv. Oroande många vindkraftstorn väntar på leverans. Den här hörnan av Malmö är okänd för de flesta. Kafébåten Tintin och Blå båten är exotiska inslag i en öde hamn.

Jag cyklar jag ut mot Limhamn och upptäcker nybyggda stadsdelar i det gamla hamnområdet. Det är lite väl präktigt och välordnat. Cementfabriken rivs och spåren från tiden som industriort städas undan.

20140223-123921.jpg

Vid Handikappbadet är gångstigarna svårt stormskadade. Snart drar SEA-U igång sin verksamhet.

En obotlig lekromantikers bekännelse

20140114-084328.jpg

I den här artikeln driver Peter Gray tesen om 50-talet som lekens guldålder. Jag säger inte emot.

Länk

I’m lucky. I grew up in the United States in the 1950s, at the tail end of what the historian Howard Chudacoff refers to as the “golden age” of children’s free play. The need for child labour had declined greatly, decades earlier, and adults had not yet begun to take away the freedom that children had gained. We went to school, but it wasn’t the big deal it is today. School days were six hours long, but (in primary school) we had half-hour recesses in the morning and afternoon, and an hour at lunch. Teachers may or may not have watched us, from a distance, but if they did, they rarely intervened. We wrestled on the school grounds, climbed trees in the adjacent woods, played with knives and had snowball wars in winter – none of which would be allowed today at any state-run school I know of. Out of school, we had some chores and some of us had part-time jobs such as paper rounds (which gave us a sense of maturity and money of our own); but, for the most part, we were free – free to play for hours each day after school, all day on weekends, and all summer long. Homework was non-existent in primary school and minimal in secondary school. There seemed to be an implicit understanding, then, that children need lots of time and freedom to play.

I Sverige fortsätter skolans annektering av barndomen genom ett tionde skolår.

Let´s move

Kollegan Ingegerd Ericsson tipsar om en viktig debattartikel i ett angeläget ämne:

Det finns ingen anledning att naivt tro att mer och regelbunden fysisk aktivitet skulle vara den enda lösningen på alla välfärdsproblem. Men den är alltför viktig för att negligeras. Få insatser, om någon, har så tydliga och positiva effekter som motion. Dessutom är det sällan läkare kan rekommendera något som har så få biverkningar. Investeringskostnaderna är låga i förhållande till kommande vinster. För en positiv effekt krävs pedagogisk kvalitet och extra motorikstöd för dem som har behov av det. Men även tydlig och absolut uppbackning av politiker och ekonomer, såväl i starten som över tid. Utan tydlig färdriktning blir kommunerna hänvisade till tillfälliga projekt baserade på eldsjälar, vilka förblir lokala och har en tendens att dö ut efter några år på grund av bristande stöd och förståelse från ledningen. Daglig motion i skolan måste vara efterfrågad, prioriterad och ”välsignad av beslutsfattarna”.

Hur kan svenska kommuner fortfarande avstå från metoder som kan öka elevernas gymnasiebehörighet med 8 procent, ja än mer för pojkarna? Vore det inte skönt om rektor slapp svara på mediernas frågor om hur det kan komma sig att 5–30 procent av eleverna måste gå minst ett extra förberedelseår i gymnasiet för att bli behöriga till ordinarie gymnasieprogram?

Heder och ära till Malmö (Årets Gymnastikkommun 2013) och Hofors, som är nationella föregångare. Ju fler kommuner som följer ert exempel desto större blir vinsterna i form av bättre hälsa, bättre skolresultat och förbättrad samhällsekonomi.

Därför kräver vi snarast ett övergripande politiskt beslut om garanterad rörelseträning för alla förskolebarn och att alla skolbarn får minst 50 minuters daglig, schemalagd idrottsundervisning.

Bland undertecknarna finns många namnkunniga personer. jag är osäker på begreppet “rörelseträning” för förskolebarn men delar oron för konsekvenserna av ett stillasittande liv.