Feminism, förskolan och mansrörelsen

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d8e/871595/files/2014/12/img_5085.png

Länk

Jag läser texten och känner igen resonemangen. Frågan är om det går att använda den här formen av feministisk teoribildning för att analysera den utsatthet som män upplever när de arbetar inom förskolan?

Min tes är att godhet och omsorg gestaltas i handling. Maskuliniteten omförhandlas och omdefinieras av män som tar ansvar. De män som utbildar sig till förskollärare behöver alltså inte vara mer genusmedvetna än sina kvinnliga kollegor. Det räcker långt med att vilja göra ett bra jobb.

Skuld är en tveksam drivkraft.

Den politiska läroplanen

Våra studenter ser sällan den politiska dimensionen i styrdokumenten. Kanske borde vi studera SD:s motion om ändringar av LPFÖ98?

Länk

IMG_5068.JPG

3. På sidan 5 i kapitlet ”Förskolans värdegrund och uppdrag” med underrubriken ”Saklighet och allsidighet”, andra stycket, står följande att läsa:

”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”

Vi föreslår att stycket ovan byts ut mot följande stycke:

”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma rättigheter och möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan otillbörlig påverkan från vuxenvärlden.”

Att medvetet motverka så kallade traditionella könsmönster och könsroller är myntets andra sida mot att uppmuntra dessa. Idealet måste vara att barnen ges möjlighet att utvecklas fritt till egna självständiga individer, utan påverkan av vare sig traditionella eller otraditionella könsmönster.

Det här behöver vi prata mer om. Jag har i andra sammanhang kritiserat formuleringarna om “traditionella könsmönster” som svårtolkade. Skulle det finnas könsmönster som inte är “traditionella” – i betydelsen socialt och historiskt konstruerade?

Jag delar alltså motionsskrivarnas tankar om faran med att ersätta en form av normativitet med en annan.

I Lgr11 används begreppet “traditionella” i positiva sammanhang – något viktigt och betydelsefull – och kontrasten mot LpFö98 är slående. Staten bör inte reglera individens förhållande till traditioner. Eller det kanske är skolans djupare uppgift? En form av disciplinering in i svenskheten.

Samtidigt blir det möjligt att utveckla genuspedagogiken i frihetlig riktning.

Länk

Tigerföräldrar?

IMG_9782.PNG

Länk till SvD

Jag diskuterar den här komplexa frågan med studenter och inser att vi befinner oss på minerat område. Barnets längtan efter bekräftelse är så stark och förälderns vilja att ge barnet en bra start i livet – de här två krafterna kanske går att göra något gott av?

Men min personliga åsikt är att det måste vara möjligt att hitta barnets inre motivation. Åtminstone är det min arbetshypotes.

Men jag är inte mot ambitiösa barn och engagerade föräldrar.

Jag vill inte förstärka den här bilden

Men håller med Anne-Marie:

https://twitter.com/korlingsord/status/542188604496551936

Och Gabrielle: