LTIC och jag

Den 4/11 kl 15-17 ska jag prata om Blogg som pedagogiskt redskap och måste nog fundera ett varv till över vad pedagogik egentligen är. Med en sådan rubrik är risken stor att de som kommer väntar sig en hög grad av nyttighet och tips.

Jag tror att bloggen för mig är motsatsen till det som ibland förstås som pedagogik (en handling med tydlig avsikt att påverka den andre). Ibland känns det som om det är bloggen som skriver mig och den enkla bilden av att det skulle finnas en avsikt eller mottagare är avlägsen.

Samtidigt är jag nog medveten om att det finns någon på andra sidan och njuter av möjligheten till oförutsägbara möten – men värjer mig mot den där bilden av att vilja lära ut något.

Det handlar inte om effektivitet och förenkling utan att kunna göra något som inte går i traditionell undervisning. Hur ska jag förklara det? Jag ska läsa på om Freinet – att ingå i ett sammanhang…

Länk

Jag älskar forskning…

…och blir särskilt glad när det är forskare från min enhet som ställer viktiga samtidsfrågor i fokus. Annika Månsson och Ann-Christine Vallberg Roth granskar hur individuella utvecklingsplaner (IUP) används på förskolor och slår larm om hur skolornas mäthysteri breder ut sig i de yngre åldrarna.

Sydsvenskan Svd 2 Skolverket

Slarviga uttalanden om personlighet blandas med godtyckliga testningar i oklara syften – helt i strid med läroplan och barnkonvention.

Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!

Säg efter mig:

Barn kan utvecklas utan mål att uppnå!

Skriv det nu 100 gånger på tavlan!

Too close baby

Ibland diskuterar vi distansens betydelse för att kunna göra en rättvis bedömning och jag brukar skryta med att med en professionell inställning är närhet inget problem. Vi har ju mål och kriterier o.s.v.

Idag känns det svårt att upprätthålla denna formella syn på bedömning och betygsättning. Under 3,5 till 4,5 år har jag följt 10 studenter under den verksamhetsförlagda delen av deras utbildning. Jag har sett deras stapplande första försök och jag solar mig i glansen av deras framsteg när de nu under sin sista termin betraktas som fullvärdiga kolleger av sina handledare.

Hela vägen har jag försökt hålla uppe bilden av att de äger rätten att definiera sin egen utveckling. Idealet om den personlige, flexible och ansvarstagande pedagogen förpliktigar till en öppen hållning från min sida. Jag har aktivt försökt styra dem mot att undvika ledtrådssökande i förhållande till mig. Olikhet i tanke och handling är en viktig kvalitet. Jag är lite romantisk när det gäller självständigt tänkande.

Nu sitter jag här och försöker sortera intrycken efter åtta timmars intensiva samtal. Uppdraget att försöka urskilja de som inte bara förstår utan även uppfyller VG-kriteriet känns tungt och i någon mån också meningslöst. Varför slösar jag energi på detta?

Eller är den obehagliga sanningen att jag har kommit studenterna för nära? Jag vill inte sortera mina barn efter kriterier som de inte fullt ut förstår. Risken är stor att de tolkar ett uteblivet VG som att jag bestraffar deras självständighet – och då blir det en sur eftersmak på en lång och intensiv relation

För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna utvärdera sin verksamhet/ undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.

Ur På väg mot läraryrket

Och i detta ögonblick tar jag farväl av tanken på att formativ och summativ bedömning är möjlig att förena i samma kropp – studenterna har rätt att veta vem det är de möter. Vännen eller bödeln.

“Djurens rätt” har fel

Förskolan som leker älgjakt med barnen upprör upprör känslorna hos djurrättsaktivisterna. Expressen Ring P1 .

Barnen går ut i skogen och tänder en eld. Sedan går de ut och letar efter en tygälg som har fullt med kanelbullar i magen. Jag gläds över att det finns pedagoger som tar barnens erfarenheter på allvar och dessutom vågar leka våldsamma lekar – utan skräck för att barnen ska bli vapenfixerade eller blodtörstiga.

Heja Norrland!

Vad tror du på?

Ibland är jag rädd att mina kritiska sidor tar över. Det är lätt att glida in i en genomskådande negativ position som sågar stort och smått. Därför kanske det är på tiden att jag avslöjar vad jag verkligen tror på inom pedagogiken.

Jag tror på det inifrånstyrda lärandet. Lusten att pröva och viljan att kämpa sig igenom svårigheter är för mig den högsta formen av undervisning och de skickligaste pedagogerna är de som skapar förutsättningar för utmaningar och har vett att hålla sig undan när det verkligen händer.

Idag smyckar pedagoger skolor och förskolors väggar med vackra bilder. Jag vill se prov på ansträngning och målmedvetenhet hos barnen – inte dessa dekorativa bilder som smickrar personalens fåfänga: “Se så fin verksamhet vi har och se så fina bilder barnen har gjort”.

Filmen är mitt manifest – den sammanfattar allt jag tror på:

alternativ länk

Tack till Anne-Marie som gav mig impulsen

Lärande bedömning – den nya lotsningen?

Vi har haft dialogkonferens på Lärarutbildningen och en av höjdpunkterna var kollegan Anders Jönssons presentation av sin forskning kring lärande bedömning. Missa inte den generösa hemsidan. Föredraget var mycket övertygande och floden av rapporter som vittnar om de stora effekterna är svåra att värja sig mot. Vikten av tydliga mål och betydelsen av att möta eleven där han/hon befinner sig är också grundstenar i pedagogiken. Bedömningsmatrisen ger säkert redskap för själv- och kamratvärdering. Varför är jag då fortfarande en aning tveksam till paketet?

Kanske är det det oproblematiska förhållningssättet till innehållet som stör mig. Inom denna vänliga maktutövning finns det inte utrymme för att ifrågasätta själva inriktningen. Auktoriteten lotsar mot målet och i finalen möts de i en gemensam förståelse av processens alla delar. Kanske är jag paranoid som anklagar metoden för att dölja maktförhållandena i relationen – antagligen är detta själva utgångspunkten för allt vi kallar skola och undervisning. Men till sist är det samma gamla tråkiga förmedling av kunskaper – med skillnaden att vi låter eleven tro att det sker på jämlika villkor. Elevens underläge och längtan efter belöning och bekräftelse är motorn i lärandet.

När det väl kommer till betygsättning är det slut på gullandet. Då står läraren där lika naken och maktfullkomlig som den berömde kejsaren. Den som snappar koden bäst vinner. Jag gissar att detta gynnar flickorna som är väl tränade i ledtrådssökeriets ädla konst.

Finns det någon som inte vet att lotsning är effektivt?

Kung Karl den unge hjälte….

…han stod i rök och damm

Jag har varit på Malmö högskolas årshögtid och t-r-o-r att jag genom rökmolnen skymtade Anders Flodström som är universitetskansler, vilket är detsamma som chef för det fruktade och älskade Högskoleverket i vars prosaiska lunchrum finns en vägg som pryds av alla de upphöjda män (och en kvinna) som axlats ämbetetskåpan och kedjan med de tre kronorna sedan kung Karl XlV Johans dagar. (Är det verkligen jag som skriver så här långa och otympliga meningar????) På denna wall of fame samsas kungligheter med Sigbrit Franke (den första?) och Anders Flodström i skön om än oväntad förening. Måste ses.

Flodström berättar att han hellre hade burit en egensvettad hockeytröja med tre kronor på än den där tunga kedjan och jag tänker att det går väl att ordna.

Det var mycket högtidligt och trots en rökmaskin som löpte amok och spred dimma över konserthuset lyckades jag uppfatta en hel del tänkvärdheter. Ibland blev kontrasten mellan de sektliknande ritualerna (hatten, ringen, dokumentet) och de ytterst konkreta och självbelåtna beskrivningarna av vetenskapens uppgift (“genom att förbättra munhålehygienen har vi lyckats förbättra tandstatusen och därmed höja folkhälsonivån…”) lite svårsmälta – men jag inser att detta är en viktig del av universitetsvärlden och jag är glad över att få kika in i den.

Roligast var det att se min begåvade kollega Lotta Bergman ta emot belöningen för årets bästa avhandling ur en skämtsam (galghumoristisk) bankdirektörs händer. Nu är hon inte bara årets svensklärare – hon är farmor också! Grattis till allt!

Särskilt grattis till Malmö högskola som fyller tio år. Mitt bidrag är en blomma i det vardagliga Malmö – så som högskolan vill profilera sig.

Youtube – horisontutvidgaren

Ibland när jag går in på Youtube finns det någon form av anonyma tips på filmer jag bör titta på. Jag vet inte hur de genereras men vill gärna dela dagens upplevelse:

Efter denna utflykt i den gåtfulla manlighetens utmarker är det skönt att kunna följa upp med en tydlig koppling till läraryrket. Hermes Saliba är tydligen lärarvikarie och på en annan film kan vi se hur han undervisar/uppträder i ett klassrum. Jag är nyfiken på hur långt det går att experimentera med läraruppdraget.
Länk
För er som inte fått nog finns det massor av andra filmer med de glada herrarna i duschen. Se i högerspalten. Kommentarerna är en del av min kulturella djupdykning.

“Bar röv och bastekjol”

Ibland slås jag av läraryrkets ytlighet. Det gäller att förföra åhörarna och alla medel är tillåtna för att hålla intresset uppe. Nu när ingen längre blir imponerad av svischande powerpointpresentationer trappas kraven upp. Min cyniske kollega citerar en dansk lärare som beskriver vilka knep som behövs för att bli en framgångsrik lärarutbildare – “Bar röv och bastekjol”. Går det att ställa sig utanför detta?

Idag är jag lite lågmäld och vill helst fundera över meningen med livet och skolan. Jag känner på väggarna och undrar om det finns något bakom kulisserna. Är detta Lustiga huset på riktigt?

I morgon kommer jag att krypa in i uppdraget med största möjliga allvar. I kväll tar jag inga beslut.