Anders Mildner skriver i Svd (länk) om förhållandet mellan akademins språk och textformer som lever i de sociala mediernas brokiga världar. Många förfasar sig inför den hotande förflackningen och i kommentarerna finns det bekymmer för bristande stavningsförmåga hos framtida generationer. Antagligen skriver de f-ö-r m-y-c-k-e-t…

Och visst, det är möjligen lätt att hävda att det finns goda skäl till att den bör behålla sitt koncisa och snåriga språk, men samtidigt går det inte att blunda för att de språkliga klyftorna mellan akademin och resten av samhället kommer att växa de kommande åren, i takt med att nya generationer växer upp med de nya mediernas lingo som förstaspråk. Utvecklingen stärker akademikernas aktier på ett sätt som av många nog ses som en skänk från ovan. Plötsligt har en rätt hunsad grupp fått en oväntad joker i alla-kan-inte-bli-som-vi-spelet. Sett ur det perspektivet blir det också fullständigt naturligt varför just universitet och högskolor varit så motsträviga när det gäller att använda sig av de verktyg som resten av samhället nu kommunicerar med. Idag pratar vi om snedrekrytering till den högre utbildningen. Imorgon troligen om språkrekrytering.

Bilden av universitetet som en skyddad ö har jag svårt att värja mig mot och ur det här perspektivet blir det lättare att förstå varför det går så trögt att införa sociala medier i högre utbildning. Självömkan som livsstil?
– Ingen tycker om oss, ingen läser vad vi skriver och ändå är vi viktigast av allt!

Jojje Wadenius – Jag är det fulaste som finns

P.S. Jag börjar vänja mig vid Twitter och uppskattar allt mer flödet av vänliga impulser. Det kan nog bli som en vana…

Jag möter 350 förväntansfulla studenter som vill registrera sig och läsa huvudämnet Barndoms- och ungdomsvetenskap vid lärarutbildningen i Malmö. Aulan är full och nervositeten påtaglig. Hjälper det att spela lugn musik när de går in och sätter sig? Troligen inte.

Jag ska inte recensera tillställningen, men önskar nog att vi  nästa år tonar ner inslagen som har negativ laddning. Jo, jag vet att det är viktigt att de lämnar utdrag från belastningsregistret innan de går ut på praktik. De flesta studenterna var nog förvånade över att de fick detaljerad information om TBC som få antagligen såg som ett akut problem. Jag är rädd att den här misstänksamma tonen dominerade över de andra budskap.

Jag avslutar och försöker måla upp bilden av en vänlig (men utmanande) utbildning. Ja det finns en plan, här finns toaletter och möjlighet att äta, du kommer att få en grupptillhörighet och schema. Samtidigt inser jag att många inte har hört ett ord av vad vi har sagt. Allvaret och känslan av allt det nya slår ut förmågan att ta in information. Antagligen kommer vi att behöva upprepa budskapen många gånger.

900 besök på den tillfälliga kursstartssidan tyder på att det finns en del frågor kvar. Jag gissar att det finns studenter som vill veta allt genast. Andra nöjer sig med en dag-för-dag-strategi. Det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa drömmar.

Vi lovar guld - förstora