Jag har svårt att lyssna på partiledarna. De nickar salvelsefullt åt sina kamrater i de olika blocken.
Programledaren kämpar för att hitta olikheter mellan och inom blocken
Nick.
Nick, nick.
Nick, nick, nick…
Vi diskuterar ofta kunskap och olika definitioner av intelligens eller kompetens. Vad vill vi att barn ska kunna och vad är skolans uppgift?
Ibland blir det väldigt ideologiskt och vi glömmer bort att det till sist är kunskaper som ska användas i något sammanhang. Den evolutionära aspekten (Hej, hej Anders) är att säkra artens överlevnad och då kanske vi måste fundera över vad det är för egenskaper vi tror är möjliga att utveckla.
I Sydsvenskan diskuteras forskning om råkors intelligens och jag blir inspirerad av de här teorierna.
1. Använder hjälpmedel. En råka kommer inte åt mat som flyter på vatten nere i en behållare. Då fyller råkan på med stenar så att vattennivån stiger och den kommer åt maten. Råkan väljer stora stenar så att arbetet går fort.
2. Tillverkar verktyg. De böjer till exempel till en ståltråd så att den kan användas för att fiska upp mat.
3. Luras om det behövs. Om någon ser var de ska gömma mat så låtsas de bara att de gömmer maten där. Och väljer sedan ett annat ställe.
4. Samarbetar. De drar – samtidigt – i ett snöre för att komma åt en belöning. Sedan delar de på belöningen. (Det gör inte schimpanser efter att ha hjälpts åt att komma åt maten, den som får tag på maten behåller den.)
5. Tröstar varandra. Råkor lever i livslånga par och om någon av dem bråkar med en annan råka så kommer deras partner efteråt och ger tröst.
Särskilt punkt fyra tror jag är en stor utmaning i skolans värld.
Jag missade Annika Månssons docentföreläsning (jag har faktiskt lektioner ibland!), men förstod av docentnämndens ordförandes beskrivning att det gick bra och att de nu överlämnar åt rektor att fatta beslutet. (Länk för den som verkligen är intresserad av de formella turerna kring utnämningen)
Vi andra gläds med Annika och hoppas att hennes (och Ann-Christine Vallberg Roths) viktiga forskning om individuella utvecklingsplaner i förskolan får många läsare!
Individuella utvecklingsplaner för yngre barn i ett kritiskt ämnesdidaktiskt perspektiv
Maken Nisse fotograferar och Jonas gratulerar
Jag visade filmen med den dansande babyn (länk till tidigare inlägg) för våra nya studenter och tror att de förstod poängen:
– Hur har han lärt sig detta? Och varför?
Vi prövar olika teorier om belöning, inre motivation och imitation, men det är lätt att hamna i biologism (“De har rytmen i blodet”)
Jag funderar på vad de ska säga om Clara från Oslo som tolkar Håkan Hellström på sin femårsdag?
Tack för länken Fredrik!
Mikael Londos spikar sin avhandling “Spelet på fältet”. Det är en underlig, men intressant rit som idrottsvetenskapen försöker återskapa på Malmö högskola. Det rådde en viss oenighet var spiken skulle placeras.
Grattis Mikael!!!!
Jag har tidigare kritiserat Malmös starke man för att försöka styra skolans arbete med klumpiga metoder:
Debatten i kommentarsfältet kom delvis att handla mer om personen Reepalu och hans arbete i SKL än den principiella frågan om “rektors rätt att leda arbetet”.
Ilmar Reepalu får idag hård kritik för sina utspel om betygsättning av lärare. Fack, forskare och rektorer sågar förslaget brutalt. (länk).
På ledarplats tar man chansen (länk) och utbrister förnumstigt:
“Enögdhet för inte skoldebatten framåt.”
Kanske är det en liten tröst att han han på Ladbrokes är spelad som fjärdefavorit när det gäller vem som tar över efter Mona Sahlin?
Oräkneliga äro de som rekommenderat “The wire”. Efter tio avsnitt börjar jag ana vad är som griper tag. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men inser att svenska polisserier har mycket att lära.
En recension av Widerbergs “mannen på talet” sa ungefär så här: “den första svenska filmen där biljakterna inte ser ut som fickparkeringar”.
The Wire har flyttat kartan för polisserier – och jag har tre osedda säsonger kvar!
Jag står och fumlar med röstsedlar och röstkort. Det vore skönt att få det gjort innan vansinnet bryter ut på allvar. Samtidigt vill jag inte gärna ångra mig på valdagen.
Ilmar Reepalu har gjort mycket för Malmö och högskolan. Han har bestämda åsikter om det mesta och är ofta mycket kunnig i breda frågor. Dock inte skolan. Socialdemokraternas starke man har inte gett upp hoppet om att kontrollera skolan med hjälp av elevenkäter:
Det här förslaget har jag skrivit om tidigare och jag har inte ändrat ståndpunkt. (Länk) Kommunalrådet har inte förstått att det är rektor som ansvarar för undervisningen och därför också bör välja utvärderingsmetoder och lönesättningsmodeller utifrån den verksamheten.
Till min förvåning håller jag i stort sett med Björklund som i samma tidning kraftfullt och vältaligt kritiserar Reepalu. Man ska inte rösta i förtid.
Jag borde ha insett att den här dagen skulle komma. Plötsligt fylls högskolan av nya studenter. I ljusgården slåss fack, kår och andra organisationer om uppmärksamheten. Rektor hälsar välkomna i den stora salen. Informatören Torbjörn Bodin ordnar kön till gratisfalafeln. På baksidan lunchträngs vi på de nya solvarma betongblocken längs kajen.
Jag drar mig tillbaka och studerar kurslitteraturen och funderar över min roll som kursledare. Två vägar är möjliga. Den enklaste är att låtsas som om vi har full kontroll och att studenterna tryggt kan luta sig tillbaka och njuta av sin studietid. Antagligen är det ärligare att förbereda studenterna på att de just har börjat en krävande utbildning som inte erbjuder några enkla svar och att förvirring är ett naturligt tillstånd i skolans värld.
Kursen heter Att bli lärare och frågan är:
– Hur blir man det?
…och jag ska säga vilket parti du röstar på!”
Den här svajiga tesen illustreras i en artikelserie i Sydsvenskan. Länk Även om vi riskerar att halka ner i determinism finns det all anledning att stanna upp och fundera över den segregerade staden Malmö. Hur påverkas våra politiska sympatier av bostadsmiljö, utbildningsnivå, inkomst och andra hårda faktorer som går att beskriva med hjälp av statistik?
Snart ska våra studenter undersöka barns uppväxtvillkor och fundera över skolans funktion i olika miljöer. Jag önskar att de griper sig an uppgiften som både journalister och vetenskapsmän. Dessutom hoppas jag att de lär sig att skilja mellan äpplen och päron i statistikens värld.
Tysta tankar 
