Jag har en lektion med nya lärarstudenter om värdegrund, en skola för alla och allas lika värde. Vi försöker få syn på våra egna fördomar och hierarkier genom att göra några värderingsövningar där de får välja mellan personer som ska kallas till jobbintervju. Det blir fort komplicerat och vi vårdar krampaktigt bilden av oss själva som öppna och fördomsfria.

För mig är det ett stort problem att jag inte har någon strategi för hur jag ska förhålla mig till SD på lärarutbildningen. Tidigare var de en marginell företeelse som vi kunde håna och demonisera utan att riskera att kränka någon i rummet. Jag lutade mig tillbaka i en bekväm demokratisk medelklassgemenskap och behövde inte stå till svars för mina åsikter.

Nu är det mer besvärligt och som lärare präglar jag naturligtvis stämningen i klassrummet. Antagligen har de nya studenterna redan avkodat mig och räknat ut att jag inte tillhör kärntruppen i partiet – men hur ska jag använda min makt för att inte krympa utrymmet för samtal? Det finns en uppenbar risk att de som ligger i gränslandet väljer inkapsling som taktik för sina 3,5 år på utbildningen. Man har en åsikt hemma och en i skolan. Det vill jag inte medverka till.

Jag är säker på att det finns studenter som har röstat på partiet och nu brottas vi med frågan om det är möjligt att vara lärare och samtidigt höra till ett rasistiskt parti? En student hävdar att det räcker med att läsa partiprogrammet och en annan menar att partiet består av människor som enbart värnar om det svenska trygghetssystemet. De är “invandraroroliga” snarare än “invandrarfientliga”.

Lärarnas nyheter tar upp frågan