Efter tre informationsfilmer från Skolverket…UPPDATERAT!

…är jag en aning trött. Det känns lite som om jag mött Mona Sahlin i tio olika skepnader. Vänliga och lite överseende röster som försöker förklara komplicerade saker på ett sådant sätt att de framstår som självklara och naturliga. Ibland anar jag ett nedlåtande tonfall, men de flesta utstrålar seriositet och engagemang.

Länk till Skolverket

Filmernas bildspråk är påfrestande i sin entonighet. De intervjuade talar antagligen till någon vid sidan om kameran och efter ett tag drabbas jag av känslan att de talar förbi mig rent fysiskt (och psykiskt).

Kanske skulle det ha varit mer övertygande om de hade vänt blicken direkt mot kameran. Då hade jag känt mig mer hemma i reklamens värld.

“Detta är professionens kursplaner”

“Det finns inte en stavelse, inte ett kommatecken i de här kursplanerna som inte är vägda på guldvåg!”

Så säger min kollega Per Eliasson om de nya kursplanerna i en presentationsfilm från Skolverket. Det känns ganska tryggt. Jag är nyfiken på om han säger så även efter regeringens bearbetning av förslagen. Länk

Nu kastar jag mig ut i havet av informationsmaterial från Skolverket. Länk

Om jag inte brydde mig?


I ett annat inlägg tangerar vi frågan om engagemang och distans. Det kanske går att abstrahera ansvar och förlägga skuld på andra nivåer än den rent personliga. Genom att beskriva läraryrket som ett “uppdrag” går det att ikläda sid den oskyldige tjänstemannens gråa kappa. Föräldrarna är inte engagerade, kursplanen är otydlig, läroboken är gammal, arbetslaget förstår mig inte, rektorn är snål, kommunen är korkad och staten är tokig – men till sist kommer allt tillbaka och du står ensam i mötet med barnet.

Jag tror inte det går att bygga upp några anständiga försvar mot de här misslyckandena som vi vet hör till yrket – utan att förlora sin medmänsklighet.

The Ink Spots – If I Didn’t Care

Talavsnittet i sången bär på en viss visdom.

Jag är kluven till konkurrens inom skolan

Efter 25 år i förskolan har jag en romantisk syn på arbetslag. Vi arbetade nära tillsammans och det fanns sällan utrymme för någon högre grad av specialisering. Om en glödlampa behövde bytas eller ett bord torkas av – ja då gjorde man det utan att  bevaka ansvarsområde eller utbildningsnivå. Utgångspunkten var barnens omedelbara behov och det fanns inte utrymme för sofistikerad arbetsdelning.

Baksidan av den här arbetsplatskulturen brukar beskrivas som en tendens att medlemmarna riskerar att lägga sig på den lägsta gemensamma nivån. Relationerna blir ibland viktigare än målet och idén om rättvisa kan förgifta klimatet. Alla ska göra allt och helst lika mycket på samma sätt. En del menar att kvinnor trivs i den här miljön som uppmuntrar horisontella och nära relationer.

På det manliga nätverket diskuterar vi ofta frågor om manligt/kvinnligt och försöker förstå vad som menas med “konkurrens”? Jag prövar att argumentera för “tävling och specialisering” som något positivt och hämtar exempel från amerikansk fotboll. I den sporten är arbetsdelningen driven till sin yttersta gräns och det finns spelare som aldrig rör bollen. Den storvuxne blir guard, den snabbe reciever, den kompakte running back, den smarte quater back, den benstarke punter och så vidare. Inom laget är avundsjuka meningslös – alla är stolta över att tillhöra ett väloljat maskineri och det yttersta syftet är att krossa motståndarna.

Sporten har uppenbara likheter med en modern industri där den ende som har kontroll över alla processer är företagsledaren. Tränaren har en pärm med taktiken och en stab med folk som hjälper till att kontrollera kvaliteten. Individerna riskerar att stereotypiseras och reduceras till utbytbara kuggar i maskinen. Laget är större än individen.

Ur genusperspektiv är uppdelning mellan manligt och kvinnligt en social konstruktion, som riskerar att förstärka de skillnader som läraren ur ett läroplansperspektiv är ålagd att motverka. Kanske bör skolan då undvika allt som liknar konkurrens och specialisering eftersom det bidrar till att skapa en hierarkisk världsbild.

Det är en riskabel strategi att demonisera konkurrens i ett samhälle som styrs av allt starkare marknadstänkande.

Kritisk maskulinitetsforskning och brödbak

Jag kommer hem från ett möte med det manliga nätverket på lärarutbildningen och försöker smälta intrycken. Kanske är jag alltför otålig för långsiktiga nätverksbygge – jag är nog mer en projektmänniska som vill ha snabba resultat.

I veckan har jag träffat representanter för projektet Spelar roll som arbetar för att undersöka attityder bland fotbollsspelare i AIK och förstå varför dessa män inte söker till Karolinska institutets kvinnodominerade kurser.

Utgångspunkterna är kritisk maskulinitetsforskning och jag funderar över vilka konsekvenser ett sådant förhållningssätt får för jämställdhetsarbetet.

  • Vilken form av ”avbön” kräver vi att männen ska göra för att passa in i vår utbildning?
  • Ställs det särskilda krav på männen (som minoritet) att  motarbeta traditionella könsroller?

Vi diskuterar manlighet som begrepp och funderar över vilka förväntningar som möter manliga pedagoger. Vilken frihet har de att utforska sina känsliga sidor? hur lätt är det att stereotypiseras?

I Svenskan skriver Anders Mildner om en oskyldig form av maskulinitetsskapande – brödbak. Länk

Om ett ständigt tjat om mjölsorter, brödtekniker och egenhändigt malda kaffebönor kan ge dem den identitet de känner att de behöver, tja, vad är då problemet? Trots allt har den bärande mediebilden av en hemmaman hittills varit en reklamkampanj från 1978, där tyngdlyftaren ”Hoa Hoa” höll upp ett barn framför kameran. På behörigt avstånd från ett kök.

 

Kritiken mot den nya lärarutbildningen

Majken Humle skriver om ett centralt problem inom den lärarutbildning som startar 2011 . SOS

För att få examensrätt krävs bland annat att lärosäten anordnar utbildning av praktikhandledarna på skolorna men för examensrätt krävs inte att lärarutbildare ska ha grundläggande kunskap om skolan och dess undervisning. Det definieras inte som ett problem att lärarutbildare i allt större omfattning kommer att helt kan sakna kännedom om skolan och dess verksamhet.

Jag är rädd att Majkens dramatiska beskrivning är obehagligt sann, och är förvånad över att det politiska etablissemanget över blockgränserna  rusar in i den här förändringen utan att blinka.

Den handlar om att själva hjärtat, med både höger och vänster kammare, fortfarande inte är på plats. Än kvarstår problemet – som nu är det motsatta 1960talets seminarieutbildning.  Den akademiska frälsningsläran kommer att skapa andra och lika allvarliga brister som det kyrkliga och frikyrkliga idealet på sin tid. Om femtio år ter sig bristen på praktikbaserad kunskap och säkrad professionsanknytning lika komisk och ohållbar som 1960talets grävande i seminarieträdgården.

 

Don´t give away your best shots!

Sydsvenskans granskning av rektorstillsättningen vid Lunds universitet går in på sin tredje dag och dramaturgin skruvas upp. Idag avslöjas jävsförhållandena bland de personer som valde Per Eriksson och det är ingen vacker bild som tonar fram.

Länk

Däremot är det utmärkt journalistik.

Samtidigt söker Malmö högskola en ny rektor och jag anar att styrelsen följer debatten om Lund med stort intresse. Vad är det för person man söker? Hur viktiga är de vetenskapliga meriterna i en värld där det mesta handlar om kontaktnät och förmåga att ragga pengar?

IT-entreprenören Dan Olofsson skriver i kommentaren till rektorns förklaring:

När man läser kommentarer mm kring Per Eriksson finns det anledning att kommentera en aspekt på ledartillsättning som historiskt varit en belastning för den offentliga sektorn.

Låt mig först för att undvika missförstånd säga att det självklart är viktigt att man lämnar riktiga uppgifter samt att gedigen fackkompetens inkl formella meriter och god förmåga att leda forskning är viktigt för en professor.

Själv har jag levt i näringslivet och byggt upp företag med att antal tusen anställda och därmed skapat mig viss erfarenhet av ledarskap. När vi talar om ledarskap för ett stort antal människor är det många aspekter som är viktiga. Låt mig nämna några: Förmåga att entusiasmera, utveckla och målstyra medarbetare, förmåga att lyssna samtidigt som beslut också tas, förmåga att se möjligeter för verksamheten, förmåga att lösa problem etc. Ja, många faktorer kan nämnas, vilket gör ledartillsättning svårt och frågan ska nalkas med ödmjukhet. Jag har sett detta i näringslivet, i idrotten och i politiken. Här har man empiriskt lärt sig att det inte är de formella meriterna som är det viktigaste för ledare.

När man så kommer till offentliga sektorn så finns det en tradition med överdrivet fokus på formalia utan egentlig betydelse för att leda en stor organisation. I spetsen tycks den akademiska världen gå, där diverse vältaliga formalister, sannolikt utan egen erfarenhet av att framgångsrikt leda en stor organisation, får stort utrymme. De blandar ihop formalia vid facktillsättning med ledartillsättning.

Per Eriksson har närmare 40 års erfarenhet av forskning, utbildning, ledarskap och forskningsfinansiering. Ändå för man på denna sida resonemang om att han inte borde vara rektor för han har inte passerat en kontrollstation med 10 veckors pedagogisk utbildning.

För en utomstående betraktare drar detta tyvärr något av löjets skimmer över den akademiska världen. Det sagda hindrar inte att jag tycker att en rektor för Lunds Universitet bör ha god tidigare erfarenhet såväl av forskning och högre utbildning som hur intäkter kan tillföras universitet. Även om andra kan bedöma det bättre än jag, så har styrelsen för universitetet med Allan Larsson i spetsen så långt jag kan bedöma gjort en god utvärdering och ett gott val.

Dan Olofsson
Malmö

Från min position är det rimliga argument – men om jag som adjunkt skulle säga samma sak?  Då är jag rädd att bli avfärdad som anti-akademisk eller i värsta fall mot forskning (och tro mig – det vill man inte vara).