Jag läser vidare i tidningen Genus och slås av språkets betydelse. Forskaren säger sig utgå från teorier om barnet som aktör, men i beskrivningen av socialisationen använder hon passiva verbformer.

“I den tidiga förskoleåldern har barn en högst diffus uppfattning om skillnader och likheter mellan pojkar och flickor, visar Anette Hellman i sin avhandling Kan Batman vara rosa? I avhandlingen analyseras vilken betydelse den rosa färgen ges bland barnen. Hur förhandlas den när det gäller pojkighet och flickighet?

– Färg är den kanske starkaste markören för kön och den framstod som en väldigt viktig aspekt av genusnormer. Den rosa färgen kom ofta upp i diskussionerna, men även svart och andra mörka färger.

Speciellt bland de yngre barnen på runt tre, fyra år var färg en viktig markör för att skilja flickor och pojkar åt, menar Anette Hellman.”

Den traditionella analysen är att ett patriarkalt samhälle påtvingar barnen de här normerna. Ett mer försiktigt perspektiv betonar de anonym strukturernas betydelse och då kanske en passiv verbform är motiverad. Men om forskaren vill skriva fram barnet som aktivt subjekt (aktör) måste språket följa denna tanke. Texten vinglar mellan de här positionerna och jag tror att forskaren har svårt att inte se barnen som passiva objekt. De blir offer som ska räddas av medvetna genuspedagoger.

I ett konskvent aktörsperspektiv ger barnen färgen en betydelse. De förhandlar fram pojkighet och flickighet.

Vad hände förresten med det fina ordet pojkaktighet?

Jag tror det är viktigt att betona att de här konstruktionerna av manlighet är positioner – inte biologiska egenskaper. Vi väljer i vilken grad vi vill spela spelet. Det är kärnan i aktörsperspektivet.